Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1851, sida 1

fann hår, Näåstan med ångest rann den tanken upp i hans sjål, att det nu kanske stode i hans makt att fortsåtta åfventyret; ett spår var åtminstone funnet. Han satte sig på bånken och stirrade på hafvet, ur hvilket månen steg upp i sin gyllene glans. Nåktergalen klagade i vemodiga toner öfver den otrogna maken, som nu sjöng för en annan. En siskarebåt nårmade sig stranden; tvenne personer sutto deruti, de låto vinden, som nu friskat upp, drifva fram fartyget och omfamnade hvarandra under skåmt och lek. Det var en fiskare och hans ålskade. Han bodde På andra sidan om fjorden och hon på denna. Hvarje afton kom han och hemtade henne, och sorglåsa seglade de omkring, ledsagade endast af kårleken. Tanken på framtiden ingaf dem intet bekymmer, ty hade de också inga högtslygande dråmmar, så lefde de så mycket mera i det nårvarande ögonblicket. Stunden var kommen då flickan åter måste hem till sina föräldrar, hvilka bodde vid stranden. Båten kunde icke komma nog nåra lan det emedan vattnet var för lågt, fiskaren tog då den dyrbara bördan på sina armar och bar henne upp på stranden. Hon skåmtade oupphörligt och låtsade som om hon varit rådd; men han tryckte sina låppar på hennes mun, och hon blef genast lugn.