Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1851, sida 1

likasom äfven hennes uteblisvande med råtta kunde våcka uppmärksamhet hos de öfriga. Hon vände sig om för att gå, men for förskråckt tillbaka, ty tått bakom henne stod en skepnad med ett sållsamt blekt ansigte och ett par blixtrande, djupt liggande öson, hvilka med en blandning af förundran och hänryckning stirrade på henne. Hon fattade dock mod och ville gå förbi, men en besynnerlig ångest intog henne; hon såg tydligen huru uttårda fråmlingens drag voro, huru hans långa hår vildt hängde ned öfver bans panna och kinder. Han tycktes vara en temligen ung man; men måhånda var han vansinnig! Hon förjagade denna tanke, gjorde våld på sin rörelse och nårmade sig honom; han stod orörlig. Plötsligen kånde hon en kall hand fatta hennes och en djup ståmma såga: — Stanna! Hon darrade i hvar led, men hemtade sig åter och betraktade honom nogare. Hon märkte att en blossande rodnad på en gäng fårgade hans bleka kinder, och att han — likasom om han fruktat att blifva straffad för sin djerfhet — villrådig och blyg slog ned sina ögon. — Förlåt mig, jag visste icke hvad jag gjorde! sade han mildt och med vek röst. Emma mårkte nu att hans hand darrade; hennes fruktan ech vrede försvunno, och hon började finna honom interessant. Han slåppte hennes hand och tycktes vånta på svar. — Hvem år ni? började hon åndtligen, och hvad önskar ni af mig? — 0, såg att ni förlåter min djerfhet! Jag såg er sitta på bånken, hörde er tala högt med er sjelf, såg huru tårarna strömmade utför edra kinder, kände att