Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1851, sida 2

Förr och Nu.) En gång för hundra år sedan, under året 1751, eller något långre tillbaka, skall det någonstådes i Norrland hafva funnits en kyrkoherde vid namn Stenström, som till figur och utseende mer liknat ett oskåligt djur, ån en fattig syndig menniska. Han lårer också varit måkta okunnig och dum, och hade i våra upplystare tider ej kunnat bli prest, långt mindre kyrkoherde. Men sel konsistorierna på den tiden hade ej något skinn på nåzonerSå rå och tjockhusvad denne Stenström ån var, skall han hkvål förstått sig på att samla ähörare, hvilket stundom vill såga detsamma som att samla penningar, ty redan på den tiden hade det hedervårda -låseriet gjort sin årliga och intelligenta visit inom det svenska Zions murar, och hr S. fann sör godt att blifva en af det blinda och galna sektvåsendets apostlar. Nu hånde sig, att en solförmörkelse, ungefårligen sådan som den, hvilken senast den 28 Juli innevarande år inträssade, blef förutsagd af den tidens astronomer, och S. tog sig deraf, anledning, att från predikstolen 2:ne söndagar sörinnan den skulle inträssa, kungöra att verlden på solfrmörkelsedagen skulle förgås, och domedagen derpå äga rum; men icke destomindre begärde S., att sörsamlingens innevänare, rika och fattiga, stora och små-, ville söndagen derpå eller den dagen som föreginge den ifrågasatta verldens undergång, hedra sig med att på altaret åt sin lårare, -efter råd och lägenhet-, frambära ett litet offer, hvarimot han, Stenström, lofvade, att på sjelfva solförmörkelsedagen vara församlingens ledamöter till mötes i kyrkan -med förmaningar och råd om deras salighetoch med dem dela ljuft och ledt, hvad som ån hånda kunde-. Sagdt och gjordt! offret lårer enligt den gamla beråttelsen gått på, och skall, om krönikan icke ljuger, hafva inbringat icke mindre ån omkring 400 rdr rgs; och dagen efter, eller om måndagen, infann sig hr S. åter i den af åhörare uppfyllda kyrkan, besteg predikstolen, just som solförmörkelsen begynte, och till sina fårs högljudda förtjusning predikade våldeligen och qvarhöll dem således i dubbelt mörker, intilldess det åter vardt ljust. Församlingsborna gingo således miste om den gudomligt höga och sköna naturscenens betraktande, och den enda vinst ett icke kokt men klokt kyrkofår, om något sådant fanns i kyrkan, hade af denna solförmörkelse, var den, att under det elåndiga talet slippa se talarens dumma, till form, grimaser och åtbörder nästan såniga Ourayg, Outang-anlete. Huru tiderna föråndras! och lika namninnehafvare skifta yttre och inre fårg!!! Nu skall, efter hvad just, sedan ofvanstående nedskrifvits, kommit till vår kunskap inom ett når) Man har benäget meddelat redaktionen denna ritt roliga berättelse.