Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1851, sida 2

Det vore förmätet att ett enda ögonblick supponera det en hög myndighet, sådan som ett Landshöfdingeembete, skulle sitta i okunnighet om ett så pass vigtigt lagsupplement, som Kongl. kungörelsen af den 29 Jan. 1831, och saken skulle i slikt sall vara allvarsam och ingalunda skämtsam alls; att den nu är det sednare, kommer sig just deraf, att Landsh.-embetet har hast en så makalös kontenans till att lotsa som om den ingalunda kände till mer ån S 3 i kap. 2 af 1827 års förordning och att såmedelst i ett enda penndrag skilja ifrån sig frågan med hela den genanta utredningen, afgäldens bestämmande, m. m:; en kontenans, så mycket beundransvärdare, som sökanden sjelf i sin skrift skjutit 1831 års kungörelse tätt under Landsh. embetets ågon! En sak för sig är huruvida skämtet, änskönt roligt, varit här på siti ställe. Måhända är sökanden för sin del litet belåten dermed, och det kunde vara den, som icke blott icke nöjde sig med den gifna besvärshänvisningen till Kammarkollegium, utan möjligen dessutom anmauc en ånnu högre kontrollerande auktoritet för att få utredt huru långt ett Landsh.-embete bar lof att drifva en naturlig fallenhet för att taga saker en bagatelle. Det förevarande exemplet år visserligen ej af den art, hvarpå ett rikes vål beror, men af det lilla lår man kånna det större, och hur obetydligt ting en mosse ån år, kunna dock åfven stora herrar der gå ner sig. 2 i