Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1851, sida 1

den skeppsbrutne — jag förblifver lugn, jag har sunnit min egen tillvarelses eviga tyngdpunkt. — Och huru skall denna din sållhet vara beskafsad? Stackars qvinna! — — — Ja, ja, jag vet att jag år en qvinna. Vågen blef mig afskuren till åra och makt, till handling och bedrifter! Aldrig skall det förunnas mig att påtrycka verlden min andes ståmpel, aldrig vågar jag hysa det hoppet, att kunna ila före de andra på årans bana; aldrig, aldrig skall jag kunna såga till mig sjelf: Du herrskar, herrskar i andens verld, och du år den yppersta i din krets. Vål kastar man sig åfven nu för mina sötter och låtsar som om man ville tillbedja mig, men — huru förödmjukande år icke denna dyrkan! Den gåller ju icke min andliga varelse, och i det de böja knå, dessa ömkliga tyranner, eldas de af en dubbel stolthet, ty deras stolta afsigt år att göra oss till sina slafvinnor! — Gudinna! ja så låter det. Ack, huru många af mina svaga systrar hafva icke blifvit kitlade af detta falska ord, till beklagansvårda bedragna?! Först når kedjornas rassel nådde deras öron, vaknade de för att begråta