Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 1

Ändtligen steg hon upp, gick ut genom dörren och valde den mörkaste fotstig, som igenom granskogen sörde till stranden. Starklow följde henne på kort afständ. Emedan hon gick högst tankfull, snafvade hon öfver en liten gren som låg på vågen; detta var ett välkommet tillfälle för Starklow, som dgonblickligen stod vid hennes sida. Hon log vånligt och sade: — Hvad skall ni tånka om mig? hvar har jag vål haft mina ågon? — Ni tänkte på ert hem! sade Starklow— Huru? Hvad menar ni? — Deruppe, der år det! sade han och såg med en svårmisk blick på himlen. Då hon blef allvarsam tillade han halft skåmtande: — Jag prisar mig lycklig att hafva varit ert stöd och er sköld, då skogens onda ande ville tvinga er att böja knå för sig. — Det år alltför smickrande, hr doktor, sade Emma. Han tog åter till ordet och sade: — PFröken söker också ensamheten? Sållskapet år icke i er smak? om så vore, så — Han tystnade förlågen då hon fåstade på honom sina stora svarta ögon, liksom om hon velat låsa i hans sjål; han trodde sig likvål upptåcka en glad öfverraskning. Meningen plef afbruten, han måste börja en ny: