Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1851, sida 1

——— —— — —y ?—S— — Qci:!: FVTsf!— —— yttrade sig mycket nådigt till Harald och lofvade att sörja för hans framtid. Då Harald till följe af sin knappt öfverständna sjukdom icke vågade dansa, och derför satt ensam vid ett fönster, vinkade han honom till sig och inlät sig i ett samtal med honom. Innehållet af detta samtal hade Harald genast derefter upptecknat och vi anföra hans ord, emedan de sedan visat sig hafva varit profetiska. — Huru står det till på kontinenten, min kåra baron Rosenstjerna? Har ni ingenting interessant att meddela mig? frågade konung Christian den åttonde. — Deröfver blåser en underlig vind, Ers Maj:t, den gamla tron på det beståendes beråttigande och helgd år försvunnen, endast vanan qvarhåller menniskorna på den utnötta banan. Det behöfs blott en enda stöt, den må komma från hvad håll som hellst, och hela Europa skall resa sig; ty ungdomen suckar under kälkborgerlighetens ok, den år för långe sedan mått af att låsa i böcker och låsa historia utantill, den törstar efter handling och vill sjelf göra historiå. Derpå teg han blygsamt, men konungen sade: — Fortfar, såg allt hvad ni tånker, det år interessant för oss gamla att ännu en gång se tiden med en ynelings ögon. — Ers Maj:t, fortfor Harald igen, meningen med kabinetternas goda förstånd med hvarandra skall vara att förhindra krig och befåsta thronerna, men det skall blifva anledning till ett vida blodigare krig, ty folket tror på furstarnes Sammansvårjning mot dess frihet och dess rättigheter. Blott den furste skall sitta fast på sin thron som, obekymrad om sina medsurstars vänskap eller vrede, uppfyller sitt folks råttvisa önskningar. (Forts.)