Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1851, sida 1

Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz. (Forts. fr. N:o 203) IV. I Köpenhamn. De togo vågen in uti en allte der Harald icke längre kunde se dem; dessutom tilltog mörkret. Han ämnade just lemna sitt gömställe för att närma sig de promenerande, då han plötsligen märkte, att de voro nåra bron och tycktes vilja gå öfver den. Hvad han våntat inträflade. Han hörde sin älskades steg öfver sitt hufvud; men vågade icke yppa sin närvaro, ty hans fiende följde tått efter henne. Clara yttrade icke ett ord; derimot tyckles presten vara vid utomordentligt godt lynne. Harald hörde ganska tydligt hvad han sade: — 0, jag kånner mig så lycklig, ty ers nåd vet nog båst af egen erfarenhet, att det icke år någon glad lott för menniskan att vara allena! — Således år det så ändå, tänkte Harald och smög sig rådlös och förstämd tillbaka till värdshuset. Då han frågade vården om han kunde få nattherberge, frågade denne honom: — Nå, min goda herre, var hofmåstaren hemma? — Ja, svarade Harald kort. — Hvad för slag? Var han verkligen på slottet? Han körde ju hårförbi för en half timme sedan! — Då hade han förmodligen redan återkommit. — Såå? får jag fråga hvad herrn heter, ty jag vågar icke herbergera någon obekant.