Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1851, sida 1

På estermiddageu klockan omkring 4 anlände Harald till den by, som låg närmast slottet. Han satte in sin håst i stållet och frågade efter vågen till slottet. — Der år en gångstig som leder igenom slottstrådgården, den gör herrn bäst uti att följa. Törs jag fråga, ämnar herrn besöka hennes nåd? frågade vården, en medelålders, välfödd man. — Nej, svarade Harald misslynt, men hofmåstaren. — Ah! honom, Italienaren! Nå, var så god; hår till venster går vågen. Han bor också på sjelfva slottet. Harald såg snedt imot vårdsbuset en mycket vacker byggnad, som låg midt i en trådgård, omgifven af lindar. Bor presten i det der huset? frågade han vården. — Åh nej, presten han bor tätt invid slottet; vill herrn också tala med honom? — Kanhända, sade Harald med en strassande blick och kånde sitt blod koka af harm Öfver mannens oförskåmda nyfikenhet. — De såga, att han skall gifta sig med en ung vacker flicka, Som hennes nåd grefvinnan fört med sig från Köpenhamn! Harald hade stor lust att klappa på den pratsjuke vården för hans opåkallade underrättelser. Han skyndade in på den anvisade genvågen till slottet. Men nu först föll det honom in, att han genom oförsigtighet lått kunde förderfva allt. Kunde man vål antaga, att den kloka grefvinnan icke tånkt på den möjligheten att han sjelf kunde komma till slottet? Skulle hon icke hafva tagit sina mått och steg i sådant fall? Hårpå kunde man vål knappt tvifla och han lopp fara att störta i en fålla som hon möjligen utlagt för att fånga honom. Gåckad och förodmju