Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1851, sida 1

Clara undskyde sig med opasslishet, för att slippa gå till bords. och hon sade håri ingen osanning. Grefvionan spisade således ensam med det ålare sruntimret, som vi förut nämnt. Detta fruntimmer höll sig alltid tyst, och vågade aldrig någon motsågelse. Hon hade en lugn karakter och var van gifva efter för sina slägtingars nycker. Innan hon kom till grefvinnan var hon i mindre goda omståndigheter, och var henne således mycken tack skyldig för den sorgfria stållning hon skånkte henne i sitt hus. Denna dam var i allmänhet så tanklös, att hon alldeles ingen aning hade om hvad som egentligen bodde i grefvinnans själ. Hon hade vänjt sig vid att förguda sin vålgörarinna, och hvarje af hennes ord vittnade om den stora beundran hon hyste för henne. Claras nårvaro i slottet våckte henne för första gången ur hennes apathi; hon erfor tillochmed en slags afundsjuka, ty hon fruktade att Clara i sin obeskrifligt blygsamma älskvärdhet skulle blifva en farlig medtåflerska. Ensam med grefvinnan kånde hon sig åter fri, och hon vågade derför att med några flyktigt framkastade