CLIOLALIIFelt. HOISLEIII UCIHOOV JEMII016190p19 till de öfriga delarne af danska monarkien, ett rikt och måktigt land, har under danska våldet sett sin nationalitet förintas, sått båra danska fårger och i allo blifvit behandladt såsom en dansk provins; ehuru detsamma, såvål genom låge som natur, seder, vanor och språk, ovedersågligen utgår en integrerande del af Tyskland. De stora och bedråfliga tilldragelser, som imellertid de senare åren inom danska monarkien egt rum, hade såkert långe och kanske alldeles uteblifvit, derest icke konung Christian i nåder funnit för godt utgifva sitt famåsa patent af den 8 Juli 1846, som jag vågar rekommendera till de åkta skandinavernes noggrannaste genomlåsning och begrundning. Deruti erkånnes öppet det ovissa uti Holsteins förhållande till danska monarkien, och yppas orsaken till hvad som sedermera i Holstein intråffat; hvilket allt borde hafva föreskrifvit skandinavismen en fullkomlig neutralitet. Derimot omtalar sagde patent, med afseende på hertigdömet Schleswig, den af England och Frankrike under den 14 Juni och 23 Juli 1721 lemnade garanti, hvilka makter synas mig hafva traktats-enligt varit skyldige att befria oss från all inblandning uti den dansk-tyska fejden. Mårkelig år den ljumhet, hvarmed svenska pressen omfattat den riks-vigtiga frågan om sund-ka tullen. Den, likasom skandinavismen i allmånhet, ryggar tillbaka för att öppet erkånna de 1848 begångna misstagen. Onekligen kommer Sverges vestra kust, hvars hufvudsakliga handelsrörelse bedrifvas utan beröring med sundet, att i någon mån förlora på sundska tullens upphörande, hvilken så tungt hvilar på Sverges östersjö-handel. Dock har den i Götheborg utkommande Handelsoch Sjöfartstidningen varit, snart sagdt, den enda, som bedömt detta åmne ur rent fosterlåndska åsigter och derom innehållit flera sakrika artiklar, hvilket jag anser såsom ett bevis på den sanna och åkta svenska anda, som råder inom detta samhålle. Mig förundrar det ock högligen och smårtar djupt att icke ens inom detta stånd någon enda röst vågade fåsta regeringens uppmårksamhet på billigheten och nådvåndigheten af sundska tullens upphörande, hvarom tillfållet var sårdeles gynnande att 1848 till Danmark framstålla åtminstone en erinran. Men numera, med full tillit till att de gamla fördomarne och den fordna fiendtligheten dro för alltid försvunna, anser jag sann :vånskap och förtroende först i deras stålle hafva intradts, når Danmark öppet och årligt med oss vill underhandla om upphörandet, på en gång och får alltid, af den får Svea land så förödmjukande och i grund ruinerande skatt, vi allt sedan 1720 till Danmark erlagt. Mången anser detta sriköpande såsom opolitiskt och oklokt, enår sådana händelser möjligen kunna förutses, hvarigenom Sverige, utan någon köpesumma, skulle kunna emotse sundska tullens upphörande. Men, åsven en sådan tilldragelse förutsatt, skola dock Danmarks anspråk på sundska tullen evigt förefinnas; då derimot, genom en beståmd lösningssummas erlåggande, detta tvistefrå de nordiska rikena emellan skulle på en gång och får alltid försvinna. Man anför såsom skål imot låmpligheten af, att i nårvarande Ögonblick öppna negociation med Danmark om sundska tullen, dess bekymmersamma låge, så i politiskt som financielt hånseende; men hurudant var vål Sveriges tillstånd 1720? Detta synes man alldeles förglömma, åfvensom de långa 130 åren, hvarunder vi, ehuru egande sundets ena strand, blifvit så hårdt beskattade af danskarne, såsom egare till den motsatta. En negociation som denna erfordrar åratal, hvarunder mångfaldiga skiften åro att förutse, dels blida, dels oblida för båda kontrahenterne. Början måste en gång ske, och af evig beskaffenhet kan och får vål denna skatt icke blifva. Man förundrar sig öfver Dan marks förmåga att bestrida de stora uppoffringar, som senaste tilldragelser åsamkat det danska folket. Detta låter dock lått förklara sig så långe de 2 000.000 rbd, hvilka såsom nettobehållning af sundska tullen fortfarande figurera uti danska budgeten, godvilligt er