Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1851, sida 1

— Tror du mig icke? känner du honom? — Ja, hon teg ett ögonblick, men tillfogade genast med tårar: låt mig då såga det rent ut, efter som jag åndå nu yppat min hemlighet. Jag ålskar honom också och vet ju, att ni bar sagt en osanning! Icke sannt, ni kände min hemliga kärlek och har blott velat såtta mig på prof? Grefvinnan såg på henne med en blandning af yrede och medlidande och sade med lugn och klar röst: Du tager felt min flicka, ty hvad jag sade var sanning! — Nej, nej! det år omöjligt! Om också hela verlden stode upp och ropade: det år sanning, han år en förrådare, så skulle jag ändå såga: det år osanning, skändlig osanning! O Gud, hvad skall jag tro? — Stackars barn! fortfor grefvinnan listigt, gif din harm luft! det skall göra dig godt. — Jag kan icke vara ond på dig; nej, jag begriper din smårta och din kärlek alltför vål, det år förfårligt att se sig förskjuten och bedragen! Clara studsade och fåstade tvekande sina tårfulla ögon på sin falska våninna. — Kom i min famn, Clara! ropade grefvinnan hycklande; men i stället att följa hennes uppfordran, lemnade Clara hastigt rummet för att söka en ensam plats, der hon kunde helt och hållet öfverlemna sig åt sin smårta. Då grefvinnan blifvit ensam, sade hon triumferande för sig sjelf: — väl mandbyreradt fru srefvinna, först måste man genom ett dristigt anfall konsternera sin fiende, sedan springer han nog af sig sjelf i nåtet. Jag år nåstan dfvertygad om, att hon snart kommer af sig sjelf och