Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1851, sida 1

OM OP 199 IHBU GURVI9p 000 ö1 1U6Uu Annonser skulle vilja imottaga ett anbud af detta slag och med dessa anspråk; ty emblemer och in signier åro dock icke sådana småsaker, som man å vår sida, vid alla förhandlingar med Norge, betraktat dem; det gilves tillfållen — och sådana hafva redan intråffat — då man på ett alltför kånbart sått får erfara hvad de betyda, och förluster i sådant hånseende kun na icke ersåttas med penningar. Men nu år, som hela verlden vet, förhållandet alldeles motsatt. Vål se vi norrmånnen erhålla råttigheter, men hvilka åro de motsvarande skyldigheter, som ålåggas dem? Vål höra vi deras pretensioner utan gråns, men hvilka åro deras åtaganden? Det blifver, vid sådant förhållande, så mycket mindre skål för oss att glömma hvad vi åro skyldiga oss sjelfve, och vi böra då icke, lika litet som vi behöfva det, förgåta, att det funnits en tid, då Svea och Götha land tillhörde tvånne skiljda stammar, beherrskade af olika konungar och försedda med sina sårskilta vapen och fålttecken. De förenades, och rikets vapen delades lika dem imellan, Sedan tillkom Norge med en folkmångd, mindre ån en fjerdedel af rikenas förenade folkstock. Det sistnåmnda landet kunde med något skål tilllåggas en tredjedel i det gemensamma vapnet; men det kunde icke utan en grof oråttvisa imot Sverige och dess båda förut representerade hufvudlånder beviljas hålften. Detta har likvål numera skett, och vi börja redan inberga frukterna — de vanliga vid all öfverdrifven efterlåtenhet. Våra låsare erinra sig, att en af de mest grofva anklagelser, som blifvit framstållda imot unionsregeringen, år dess oråttvisa fördelning af bidragen till den gemensamma handelsoch sjöfartsfonden, hvilka nu åro till den grad obetydliga från norska sidan, att kostnaderna för vården af Norges yttre handelsoch sjöfartsintressen nåstan helt och hållet bestridas med svenska penningar. Vi framlade hårom blott några sifferuppgifter, som visade att Sverige alltid betalar llersaldiga gånger hågre afsifter, än Norge, så att de förra stundom uppgå ånda till åtta niondedelar, ja tillochmed elfva tolstedelar (JÅ:delar) af de kostnader, som vården af de gemensamma handelsintressena erfordra. Hela Morgenbladets, svar på dessa allvarsamma anmårkningar år följande tirade: Den gamla visan om ofullståndigheten af Norges bidrag till den gemensamma handelsoch sjöfartsfonden qvådes naturligtvis upp igen!Således! Derför att man, å svenska sidan, förr talat om den skamliga oråttvisa, som. vi lida i detta fall, skulle vi nu icke mera röra dervid, ehuru sjelfva saken fortfarande år densamma och snarare sörvärras ån förbättras! — Och man blyges icke får att tillstå, det man vet rått vål, hvilket missförhållande som åger rum och så långe fortfarit i denna sak, fastån icke gör något för att åstadkomma en råttelse deruti. Hvar och en, med någon känsla för sin nations heder, skulle i Morgenbladets stålle, då de anförda facta voro obestridliga, hafva förklarat sig öfvertygad att hans landsmån —-— — —