Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1851, sida 1

att meddela exequatur å svenska laga kraftvunna domar, men derimot flera ån en, som skulle gifvit hvarje styrelse, med vilja att skipa råttvisa på båda sidor, tillråcklig besogenhet att låta verkstålla dessa utslag. Vi skulle kunna utförligt bevisa detta (se t. ex., bland andra, norska lagen af den 11 Sept. 1818), och med mångfaldiga exempel styrka, hvilken rikedom på utvågar regeringen vet att tillgå, når det gåller att undanrödja eller ösverhoppa sormella svårigheter i andra unionsfrågor; men vi hafva för nårvarande långt vigtigare åmnen att uppehålla oss vid, ån dessa enskilda juridiska råttsfrågor, — dessa casus åro för oss af ganska underordnadt intresse, så långe de publika råttsförhållandena emellan de förenade rikena åro så vanvårdade som de nu äro —, och vi kunna desto heldre lemna dem åsido, som vår hufvudsakliga anmårkning i detta fall gällde den sorglöshet och lojhet, hvarmed regeringen, efter en håndelse, som så uppenbart visade den bristsälliga regleringen af våra internationella rättsförhållanden, likvål lemnade allt i det förra oefterrättlighetstillståndet. Till en sådan anmärkning torde vi så mycket mindre sakna skål som regeringen sjelf för nåra 30 år sedan erkånt denna brist, och således nu lårer kunna anses hafva haft tid nog att utfundera en så enkel fråga. Det heter nemligen iingressen till Kongl. brefvet den 10 Aug. 1825: I anledning af åtskillige, tid efter annan hos Oss i und. gjorde förfrågningar, huru förhållas bör i afseende på indrifvandet af kronoutskylder, hvarföre till Norge öfverslyttade svenskar, eller böter och viten, som vid Svensk domstol blifvit Norrmin — — — ådömde, hafve Wi, tills vidare och intill dess en lag, till beståmmande af exekutiva författningars ömsesidiga tillämpning i Sverige och Norge kan blifva i behörig ordning beslutad och utfärdad, i Nåder godtfunnit förordna etc. Men denna hufvudsak halkar Morgenbladet ösfvor utan att derpå spilla ett ord, ehuru det för vanliga begrepp vill synas, som borde det för norrmånnen lika mycket som för svenskarne vara af intresse att en gång få se en laglig och beståmd reglering af våra inbördes rättsförhållanden intråda. Men det år förmodligen åfven hår -best som det år, såsom Morgenbladet brukar såga! Morgenbladets löjliga ursåkt för obetydligheten af det norska bidraget till ministerstaten skola vi en annan dag omtala; ty vi måste i sammanhang dermed beröra de förenade rikenas diplomatiska representation i utlandet, hvilket fordrar ett sårskildt kapitel. Morgenbladets sjelftagna försvar för vår regering, alltid jemmerligt, år stundom åfven komiskt. Till svar på vår anmårkning, att man fordrar långt siorre bidrag af svenska I folket ån af det norska till konungahusets 8 o . 7 . underhåll, och att man både vid förra riksdagen och vid den innevarande, i anledning af Kronprinsens giftermål, begärt ytterligare anslag al Sverige, ehuru man för samma åndamål icke begärt ett öre af Norge, såger Morgenbladet: Detta kommer sannolikt deraf att man har större hopp om att få slika fordrinI I I I ålskar honom ännu. Hon år öfverhufvud en liten af