Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1851, sida 1

— Sannt nog, men icke nytt; dock skadar det icke att stundom få höra en gammal sanning upprepas. Clara teg och gladde sig öfver det beröm hon fick tillfålle att uttala Öfver sin moder. — Det år högst interessant att tråffa på sådana menniskor i ert stånd! Hvad ni har för ett sundt omdöme om allting mitt barn! hvar har ni lärt allt detta? — Vågar jag, utan att såra ers nåd, upprepa hvad en kår ungdomsvån en gång sade till mig? — Tala, tala! jog hör gerna och hoppas att, om det skulle vara någon polemik mot ue högre ständen, ni undantager mig! — Tror ni att jag eljest skulle såga det? Det år just sådan jag önskade vara om jag vore född i cit stånd, svarade Clara godsint. — Nå, hvad ville ni såga? — Menniskan adlar sitt stånd, icke ståndet menniskan. En ådel menniska förlorar icke i vårde derigenom att hon sofver på halm, och en oädel blifver icke båttre genem att ligga i en gyllene sång. — Ni år stolt, stoltare ån mången adelsman! sade grefvinnan leende. — Ack nej, det hoppas jag att jag icke år, ty jag kånner alltför vål min egen ringhet! sade Clara med obeskrislig naivitet, så att fruktan för att det kunde ligza någon sanning i grefvinnans ord tydligen sramlyste. Grefvinnan log åter och hotade med fingret. Clara rodnade och såg ned till golfvet. Efter en stund började grefvinnan åter: — Och hvem var denna kära ungdomsvån, af hvilken ni lårt allt detta, vågar jag bedja att få veta det? Clara teg förlågen. — Nå vål, jag vill icke vara entrågen; hvad angår pål det mig! sade grefvinnan och tånkte dervid: hon I