Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1851, sida 1

ålskar honom ännu. Hon år öfverhufvud en liten affakterad flicka, som talar lärdt om barns uppfostran, samt föraktar rang och rikedom; det vill såga med munnen, ty i sjelfva verket stråfvar hon efter att få en baron till man? Hon vånde sig åter till Clara och sade: — Ni låser väl mycket, hvari består er låsning? — Jag kånner temligen vål våra båttre danska försattare. — Och har lärt mycket af dem. — Det har varit min glådje att se många tankar uttalade af dem, som jag sjelf bar i min själ utan alt kunna klåda dem i ord. Sådana tankar tillegnar man sig bastigt. VA — Ni låser ert eget hjertas historia i srämmande böcker! Hvad den år lycklig, som utan smårta och ånger kan göra detta, som med elädje kan dröja vid det goda hon finner, och icke behöfver rodna vid att se det nedriga aftecknadt i en bok. Gifve Gud jag vore så lycklig som ni! Måhånda kände grefvinnan verkligen något af hvad hon sade, ty hennes röst bar sanningens prågel. Clara betraktade henne uppmårksamt och med deltagande, kysste hennes hand och sade: — Gud skulle vara orättvis om ni icke vore det, och det kan han icke vara! Skulle ni icke vara lycklig, ni, som använder er rikedom att understödja benöfvande menniskor, hvilkas böner sedan uppstiga mot himlen om vålsignelse för er. — Min kära Clara, ni känner icke verldens frestelser, och således ej hvad gåckade förhoppningar vill såga Ert ödmjuka hjerta har aldrig fattat en djerf tanke, eller ett förvåget hopp. Men jag! — Ödet har gjort mig rik och vacker; visste jag det icke af mig sjelf, så skulle tusen tungor hafva sagt mig det. Jag blef snart ett bortskåmdt verldens barn, vandt att se