——————— — —.s——— gen och gjorde ett fördelaktigt intryck på den blygsamma flickan, som knappt sjelf kände sin egen ödmjuka och sållsynta skönhet. Grefvinnan lade märke till Claras ögonskenliga förlägenhet och triumserade i kånslan af sin öfverlägsenhet. Det var ett egendomligt möte, ormen och duf van stodo midt imot hvarandra, och den olika striden skulle taga sin början. Olika — ty dufvan var okunnis om sin motstånderskas afsigter och hennes listighet. Var det icke dessutom den lyckliga rivalen, som hår stod inför grefvinnan? Detta sista kånde hon med undertryckt harm. Clara var verkligen hennes naturliga fiende, det kunde icke nekas. Är det då orått, tänkte hon, eller omenskligt om jag söker göra min fiende oskadlig? Skulle icke hvarochen göra detsamma i milt stalle? I sjelfva verket tvekade hon om hvad hon borde göra. Först ville hon utforska Clara, sedan bygga en plan på de svaga sidor hon trodde sig kunna upptacka hog henne. Först hade hon tänkt att låta henne erfara sin öfverlågsenhet, och att sedan våcka hennes tacksamhetskänsla genom det interesse och den nedlätenhet, hvarmed hon ville lyckliggöra henne. Huru grof denna plan ån var, kunde man dock knappt vanta af Clara, att hon skulle ana en bakslughet, som var aldeles obekant för hennes rena hjerta. Grefvinnan var klådd i en svart sammetsklådning, på hvars mörka grund ett dyrbart guluur med kedja hvilka båda glimmade af diamenter, tog sig högst fördelaktigt ut. Hennes hals var blottad, hennes svarta hår uppfåstadt med en diamantsnål och ett band med hvita perlor. Rummet doftade starkt af vålluktande blommor. Clara bar en blå klådning som nådde ånda upp till halsen. En svart, dyrbar silkesschawl, en present af