Guds hjelp någorlunda kunna försörja min hustru, tillochmed ester min död, men du, min dotter har, elter all sannolikhet ännu många år att lefva, och slutligen kunde väl nöden insinna sig och klappa på dörren, och den trycker värrst i ålderdomen. — Men, min bästa sar, har jag icke då Fredrik? sade Clara. — Du talar efter ditt förstånd, svarade sadren. Ja, om Fredrik kan, så skall han icke låta dig lida nöd, men antag att han icke kan? då kan han ju icke med båsta vilja göra något får dig. Antag att han gifter sig! Når han nu sitter med hustru och barn, så skulle du vål ogerna taga imot hans vålgerningar, det vet jag. Clara svarade ingenting, ty hon kånde vigten af fadrens skål. Det var på en gång bsygsamhet och en viss hemlig stolthet, som gjorde att hon icke genast med omfattade det af grefvinnan gjorda anbudet. En almosa kunde det ju icke kallas; detta jungfrukloster var Ingen sattiganstalt, utan det var en stiftelse af en gammal fröken Klinkoff som för vårdiga flickor af borgarståndet ville öppna en lugn tillflyktsort, om de icke blefvo gitta i sin ungdom. Ea dylik stiftelse hade hon åfven inrättat för adliga flickor. mmellertid bekämpade Clara sina känslor och beslöt alt följande dagen göra den nådiga gresfvinnan sin uppvaktning. Grelvinnan satt vid sitt piano då Clara anmäldes, och genast derefter intrådde. Ännu spelade grefvinnan några takter, måhända för att bekämpa sin inre roörelse, ty hennes onda samvete teg icke. Claras kinder blossade; hon neg djupt för den rika och förnäma damen. Grefvinnan såg ovanligt bra ut den da