Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1851, sida 1

— Bästa tant, sade den unga flickan som nu kom tillbaka, du skulle icke hafva sagt henne allt detta! — Hvarför icke? — Jag tror henne icke mer ån jemnt! — Barn! hvilken inbillning. Då grefvinnan kom hem, såndes genast en tjenare till den gamle Clausen vid Gothersgatan, för att anmoda honom att i skymningen besöka grefvinnan Klinkoff, som hade en hålsning till honom från hans son Fredrik. Vår gamla bekanta Betty Henkelberg, som besegrat sin fruktan för sjön och följt med grefvinnan till Köpenhamn, förmodligen för Fredriks skull, hörde Clausens namn och tog sig i anledning deraf friheten att ställa några frågor till sin matmoder. . — Hörde jag orätt eller ej? Jag tyckte att ers nåd talte om skalden hr Clausen. Vågar jag fråga om han kanske snart återkommer till Köpenhamn? Det år bara af interesse och deltagande, — Gud bevars I för annat! ers nåd får för Guds skull icke taga illa upp min fråga. — Det var föröfrigt hans fader jag talte om. — Detta aföröfrigt var ett olycksbådande ord, och Betty visste då alltid att grefvinnan var i elakt lynne, och att hon derför gjorde båst uti att tiga. Men åmnet var för mycket vigtigt, och hon tillade, liksom om hon talat för sig sjelf: — Huru ålskvård den menniskan var, och så vackra Ögon han hade! Grefvinnan kunde icke afhålla sig från ett leende öfver denna enthusiasm hos hennes kammarjungfru. Betty fick en vink att lemna henne allena och hon gick. — Således derför, tånkte grefvinnan, derför har