Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1851, sida 1

Harald teg. Albert begynte åter: Hulda vill blifva min bustru; min faders sista önskan har hon uppfyllt, men ack, jag vet att hon icke ålskar mig. — Hvarför skulle hon icke det, Albert, år du icke ålskvård och god? — Var det icke du som sade, att kårleken kommer från himlen? Det tror jag också ännu, Albert, men derför bör du icke förtvifla, kårlekens uppkomst och form kan vara olika, men dess innebåll lika rent och ådelt. Albert kände sig tröstad af dessa ord och berättade pu, att han funnit ett bref från den gamle grefven till Hulda, hvari han bad henne skånka Albert sin kärlek. Bretvet var vål ett halft år gammalt, och gretvens afsigt hade väl seden förändrat siz, men lik väl hade brefvet icke varit utan verkan på Hulda. mMåhända hade hon icke engång hyst någon varmare känsla för den unge fråmlingen, ty hon hade aldrig med ett ord yppat det aldraminsta. At hon dölde sitt ansiete i sina händer vid det olycksdigra 4Nej!som Harald uttalade kunde ju också hafva sin grund i jungfrulig blygsamhet. Om hon också kände någon stolthet och harm vid att se sig försmådd vilja vi lemna oafgjordt; såkert år att Haralds ådla vånskap bar de renaste frukter. Såsnart den gamle grefvens stoft blifvit ledsagadt till grafven, togo Harald och Fredrik afsked från den gåstfria unga grefven, som nu, efter sin faders död var grefskapets stamherre. Fred ik ämnade begifva sig till Wien, Harald åter oföraröjligen till Köpenhamn. Åtta dagar före sin afresa skref han ett bref till sin moder, hvari han vidlystigt skildrade för henne de sista håndelserna. (Forts.)