IALIIJB, SVIN ILRT ULLA bee nn Ae II0TO serar 70 personer, endast med trängsel kan in inrymma 82. Är också det tydligt? Vi hafva sagt, att inga madrasser funnos ombord, då fartyget kom upp till Götheborg samt att hr tapetseraren Meyer derför anmodats anskaffa erforderliga madrasser. — Hvad detta betråffar, hafva vi gjort oss skyldiga till en inadventens. Vi skulle hafva sagt: fartyget egde visserligen madrasser, men de voro till stor del obrukbara, och hr F. fick af hr Meyer hyra (mot 2 rdr bko st.) 10 st. sådana, hvilka denne senare hade i beredskap. Det var denna kändelse, som gjorde, att det mest trångande behofvet lyckligen blef afhjelpt. Imellertid upphjelpes icke härigenom -det lyckade i arrangemangerna, efter hvad vi tycka. Vi hafva sagt, att herr tapetseraren Meyer åfvensom hans broder lithografen i och för madrassassären erhållit tillstånd att kostnadsfritt få vara med på Londonsfården. — Hr F. försåkrar nu, att -helt andra motiver funnos för hrr Meyers resa. Ehuru vi icke precist vilja döma öfver hr F:s motiver hårvidlag, kunna vi likvål icke återtaga ett ord af hvad vi sagt. Vi åtnöja oss för närvarande med att beklaga, att hr F:s minne icke tyckes vara sårdeles fasthålligt. Vi hafva sagt, att större delen af dem, som försett sig med egen reskassa, har af missbelåtenhet skiljt sig från expeditionen och gjort resan Öfver Paris. — Hr F. anmårker hår: -det år lika omöjligt för mig som för redaktionen att asgöra hvilka inom sig voro missnöjda.Medgifves. Men vi hafva också icke sagt ett ord om det inre missnöjet, utan om det uttalade; och detta senare var tillråckligen högljudt åfven för lomhörda öron icke blott från deras sida, hvilka rest hem öfver Paris, utan ånnu mer å deras, hvilka återgått med Nordstjernan. Vi hafva i de två föregående artiklarna ingenting anmårkt uttryckligen mot -hufvudmannenFahnehjelm; men eftersom han nödvåndigt velat inblandas i saken, så få vi denna gång mot honom anföra följande mer eller mindre vigtiga gravamina. l:o. De resande ville af försigtighet hår i Götheborg tillvexla sig engelskt mynt, men detta motarbetades med ifver af hr F., som påstod sig hafva så tillstållt, att genast vid ankomsten till London engelskt mynt skulle tillhandahållas dem å fartyget. Nåvål. Efter framkomsten funnos dock inga engelska pengar. Man gaf sig, att börja med, till tåls. Man väntade timmar, man väntade tre — såsom det heter —; men förgåfves. För att debarassera sig från de besvärlige, föreslog hr F., att de skulle vandra ut (man kunde, naturligtvis, icke betala åkning) till Londons börs, der hr F. skulle möta med fickorna fulla af engelska pengar. Med en -ledarei spetsen antråddes nu den veritablaste gåsmarsch — en för John Bull ovanlig syn, som våckte mycken uppmårksamhet åfven på Londons solkböljange gator — och sedan man först blifvit leddvilse till sondbörsen, anlände man slutligen med trötta steg till vexelbörsen. Der var hr F. — men utan pengar! Man började blifva allvarsamt förargad och man var redan allvarsamt hungrig. Ty en rundlig tid hade gått förbi och promenaden hade gifvit aptit. Hr F. visste icke nu annat råd ån att inskjutsa marscheni ett slags krog, som nåstan alldeles fylldes, och der man på hr F:s ord satte sig ner att åta och dricka. Undertiden var hr F. ute och vigilerade. Ändiligen återkom han, sedan de qvarlemnade redan långe varit rof för en lått förklarlig oro. Men icke eller nu medhade F. de utlofvade engelska pengarna. Dock kunde han till betåckande af ögonblickets behof utdela till hvarochen 1 E St Utdelningscerimonien sörsiggick, börjande med den ökerste och slutande med den nederste, till stor uppbyggelse för åskådarna. — Man må icke tro, att vi hår fårglagt. Tvärtom. 2:o. Hr F. har icke tillhållit ledarna att lemna behörig ledning åt passagerarna. Dessa senare bodde å ångfartyget; men ledarna, som hade 10 rdr bko om dagen, flyttade in till staden, sedan de lemnat sina adresser och tillsagt att de skulle vara hemma kl. 7—9 hvarje förmiddag. Men att från Blackwall, der ångf. låg, komma till ledarnas boningsor