Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1851, sida 1

——— — — — ———— —— det, och en känsla af djup ånger sor som en dolk genom hans hjerta, han förbannade det ögonblick, då han tvingat sin egen tunga att förneka sanningen. Då kände han en hand satta hans och trycka den hästigt. En känsla af stolthet syllde hans bröst. — Nu år det sagdt. Endast en uslins tar sitt ord tillbake. Skall jag också sjelf borttråna, har jag dock råddat en annan från förtvislan. a Ett år! huru mycket kan icke föråndra sig på ett r! Hulda vinkade att de skulle gå bort, emedan den sjuke tycktes vilja falla i sömn. Albert drog Harald med sig; utanför dörren kastade han sig i dennes famn och ropade: — O hvilken menniska du år! Jag kunde falla på knå för dig, som för en engel eller en Gud. Ja, lefver en Gud i himlen, så måste han se ned på dig i nåd och belöna dig för din högsinta handling. Harald tånkte på Clara. Vid tanken på sin egen resignation förstod han hennes och anade hennes oegennyttiga bevekelsegrund, i det han beundrade hennes själs styrka och storhet. Utmattad kastade hon sig på sin sång, men ingen sömn ville komma i hans ågon. Hvilka bilder från sordna lyckliga dagar svåfvade icke förbi hans själ! För första gången efter lång tid intogs han åter af långtan till Danmark och att spatsera i de friska boklunderna vid Östersjön. Stormen lade sig i morgongryningen, solen sken vånligt in i hans rum. Det var just en Söndag och klockorna ringde till Ottesången. (Forts.) AA NAR ARTEN ENARE —