11 RKMII IIIMII 101111014 fv (1110u a5yltades den fullkomliga religionsfrihet, hvarigenom en hvar obehindradt finge lefva efter sin Leligiösa öfvertygelse. Detta xkulle vara alltsör liberalt tänkt af en låsare. Men icke blott i andliga saker, utan äfven i mången af våra mera jordiska angelågenheter finnes hår en viss skymning, ett slags förmörkelsetjllständ, hvarigenom all friare utveckling år hämmad eller tillintetgjord. Ty endast jjus och dag fåder lif och verksamhet. Hår finnes således en stor mångd, som åro vidhångiga det gamla, som påstå att detta år det enda dugliga, emedan det år gammalt, åfven om det år aldrig så hedniskt, bakvåndt och orimligt; som såga att all frihet år sjelfsvåld och att den såkallade friheten borde ånnu mera inskrånkas; som tro att vår statsstyrelse, våra lagar och institutioner åro sådane idealer, att det år omöjligt att tånka sig något båttre, och som misskånna tidens stråfvan och kulturens gång och påstå att den går baklånges och att denna tiden år en usel, en vinglande, en sedesjös tid i lemsöretse med de förslutna seklerna och de förträstliga slägten, som i dem slorerade och hade sin tillvarelse. Man skall vara bra ensaldig för att komma fram med dylika absurda argumenter. Hvarje tid har sin bildning och individerna äro barn af sin tid; få stå vål framom densamma, men bildningen går icke tillbaka, ty då skulle det icke finnas det ringaste förnuft i verldshistorien. Reaktionårerna hafva derpå vål sitt skadliga inflytande, de åro ett slags hindermån; likvål går stråmmen, i trotts af alla fördåmningar framåt och hvad, om icke dessa fördåmningar, år skuld till om den någongång flödar öfver. Man harmas öfver socialismen, men all stat år ju byggd på sociala grundsatser, att genom förenade krafter utråtta hvad den isolerade menniskan icke förmår att göra. Staten måste således åfven vara ett slags bolag, till hvilket hvar och en betalar sin skårf, men också har rått att deraf fordra sin andel i vinsten och förmånerna. Sjelfva kristendomen år till sin innersta grund social. Vi hånvisa låsaren i dylikt fall till d:r Kahls ypperliga skrift Tegner och hans samtida sidd. 40—42. Af riksdagshandlingarna se vi att fråga varit våckt om att utskicka någon eller några att inspektera folkskolorna. Detta år godt och vål, men hvad utråttas i gemen med inspektionsresor, jo att allting år i sin ordning bra och vål som det bår vara och staten får betala resorna. Sålånge folkskolan icke år annorlunda organiserad, så har man icke rått att dervid fåsta stora anspråk. Hvad man allrafråmst borde tånka på vore att förhöja lårarnes löner, så att äfven en bildad men niska kunde lefva på en dylik plats. Nu åro dessa löner ringare ån vanliga drånglöner och hvem vill för en så mager grynvälling sälja sin förstsödslorått? Dernäst borde det föranstaltas om pensioner åt afgående åldre eller sjukliga lårare; ty hvad vill man göra af skolläraren, då han tjent ut, d. v. s. upposlsrat sina kraster i sin sjenst och kan icke mera förråtta densamma? vill, man kasta dem på fattigvården? I sanning åro då folkets lårare ganska vål omhuldade. Men sedan man sörhöjt lånerna och lemnat de afgående utsigter till belöning och bergning antingen medelst pensioner eller löner åt vikarier, då först kan man tånka på att stegra kunskapsmåttet så vål hos lårare som lärjungar. Det år icke vår assigt att kasta någon skugga på solkskolans lärare. De åro i allmånhet efter den bildning de fått oklanderliga, man kan af dem icke begåra mera, hvarken bildning eller belefvenhet. En skollärare går oftast från plogen och den lågre samhållsklassen och hans pensum inlåres ranligen på ett år. Man kan vål veta att deraf icke kan blifva något stort och man bår icke förundra sig öfver om en och annan af dem endast har den halfbildning man så mycket talar om. Det år derföre ej underligt om deras kunskaper å åro inskrånkta inom ett mått af vissa utanlexor, om man finner dem föga förstå ens sitt eget modersmål och vid låsningen tillochmed af ett tidningsblad haka fast vid hvarje utlåndskt ord, som de hvarken kunna rått uttala eller förstå. och man kan också lått inse att en lårara åfven får folket harda hafva håora kun