Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1851, sida 1

———— gifven på det såttet. att hånder och sörter sommanknytas, en stör trådes imellan dem, den dömde upplyftes ifrån golfvet, och slås, under fortsatt gungning fram och åter, imot en vågg eller en mur. Det andra, och som lårer anses ånnu vårre, verkstålles sålunda, att delinqventen, sedan han sittande på golfvet, intagit en sammankrumpen ställning, fastbindes vid en stör, som såttes emellan benen, och sedan med tåg pressas långs stören, allt mera och mera tillhopa. Detta straff, som de kalla att sitta krom eller krum, lårer ånnu i dag begagnas åfven inom Norska armåen. Den inre organisationen brottslingarne imellan, med afseende på deras förhållande till domstolarne, består i några få reglor. Om någon vid ett inbrott eller dylikt beter sig så dumt, att han blir fast, får han icke under några vilkor upptåcka eller angifva sina medbrottslige, utan antingen ensam svara för saken, eller fastheldre skylla den på andra, hvilka ej haft med den något att skaffa, hvarvid följande tvenne omståndigheter åro ganska vigtiga att observera. 1:o Att alla, som åro dömde för begångna eröfre brott till ett straff, anses skyldige att åfven iklåda sig ansvaret för huru många mindre brott som helst. En lifdåmd t. ex. år pligtig att åtaga sig hvad som helst. 2:o Att hvar och en, som olyckligtvis en gång blifvit ståmplad som brottslig, åfven, med båsta vilja, icke med såkerhet någonsin kan såga sig råddad undan de brottsliges inslytande, emedan desse hata alla slika renegater, och aldrahelst indraga dem i sina företag, samt tillochmed angifva dem, i håndelse omståndigheterna bjuda det. Genom sina antecedentia har en sådan straffad, men åter frigifven person alltid ganska svårt, om det någonsin för honom år måjligt, att vågra hvad helst man fordrar af honom, emedan man hotar honom med att, ifall man, vare sig förr eller senare, blir fast, angifva honom såsom den brottsligaste och på honom kasta den mest ansvarsfulla delen deri, ifölje hvaraf han snart skulle befinna sig i fångelserna, och der, hvar som helst, allt efter omståndigheterna, dömas af kamraterne. Vid slika operationer tager man ganska klokt i anspråk, den misstanke, som samhållet alltid hyser imot en en gång straffad, och som går det för en på detta såttet falskt anklagad så mycket svårare att nöjaktigt bevisa sin oskuld. I förening med en och annan felaktighet i samhållets egen lagstiftning och organisation, uppresa dessa omståndigheter etticke obetydligt hinder för hvar och en, en gång fallen, att återgå till ordning och Jaglydnad, aldrahelst som de brottslige framförallt vilja rekrytera sina leder så mycket, som möjligt, och naturligtvis åfven således söka bibehålla hvar och en, som en gång intrådt i dem. Öfver hvar och en, som sålunda begått ett brott och blifvit bekant inom fängelserne, aväfvar icke endast samhållets misstanke och lagens fördömelse, utan åfven ett Damoklessvård, hållet och skarpslipadt af de brottslige sjelfve.