Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1851, sida 1

bereda dem den, och när det icke skedde på hennes egna önskningars bekostnad. Herald såg att hennes ögon syldes med tårar, Hon var hänförande i detta Ögonblick. Benågenheten att hångifva sig till det Som syntes honom tillbedjansvårdt, var hans själ medfödd. Var det då underligt om han kånde sig hänryckt? Omeqvetet hänfördes han af hennes thyeatraliska dn böjde sitt knä, sattade hennes hand och kysste en. — Jag ber er, guddomliga Athene, låt mig vara den förste, som tackar er i hans namn! Jag beder himlen vålsigna den gåfva som kommer från ett så förträffligt hjerta. Hon log och sade med mild röst: — Rosenstjerna, det år den enda glådjen jag bar af min rikedom, stt den stundom gifver mig tillfålle att göra andra lyckliga, jag sjelf . . . . . hon tystnade liksom bade hon redan sagt för mycket. — Ni sjelf! återtog Harald med innerligt deltagande. Hvad hör jag; ni sjelf skulle icke vara lycklig? Hon teg och såg på honom med en smårtfull blick. — Haf förtroende till mig, fortfor den unge monnen, år det någonting som jag kan få veta, så tala. Öppna er själs helgedom, om ni icke fruktar, att den skall smittas af min närvaro! — Jag sjelf år icke lycklig. Gifve Gud jag vore fattig! Har jag icke sålt min ungdom för penningar! Hvad som förskaffat mig dem var en skåndlig osanning. Kunde jag vål ålska den gamle mannen som en uppriktig hustru? Mottog jag icke hans förmögenhet såsom belöning för en kårlek, den mitt hjerta icke kånde? Och hvad har jag vunnit? Maka blef jag utan att kånna en makas ycka — en moders sällhet! Jag år ännu ung ubs ungdomens oskuld och utan dess hopp! I en ålder hvari själen först