Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1851, sida 1

— mc— — känner sig mogen att njuta verldens elädje, ligger den redan långt bakom mig, och kanske år det just derför, som min längtan år starkare, min saknad mera qvalfull. Ty allt det jag saknar, står framför mig i ett magiskt men aflågset ljus, och när det stundom tyckes nårma sig, och mitt arma hjerta då klappar af hopp och väntan, blir jag plötsligt varse att det var ett blåndverk. Hon tystnade. Harald var nåstan utom sig. Allt gick omkring för honom. — Ädla själ! ropade han passionerad, går mig till er vån, er slaf! om jag kunde aftorka en enda af dessa tårar, skulle jag icke hafva lefvat förgåfves! Det mörknade för hans Ögon, ty han kände sitt hufvud omslingras af hennes armar och sin panna betåckas med brännande kyssar. Ovilkorlig reste han sig upp. — Så att du ålskar mig, Harald? utbråt hon med passion; o, såg mig dessa ord. Tala, besall öfver mig, öfver mitt lif, öfver mina rikedomar! Du skall blifva mia herre. Som din slafvinna vill jag ligga i stoftet för dig. Men — hon lade ett finger på munnen — verlden skall missunna oss vår lycka. Låt oss derför vara kloka och tiga. Vi skola icke binda oss i verldens Ögon. För den skola vi vara fria, ej fjettrade i dessa prosaiska bojor, Som fåretaga kårleken dess ljufvaste doft. Nu tystnade hon och såg nu fårst, hvilken vemodig blick han fåstade på henne. Ångsligt sade bon: — Hvad fattas dig? Du år blek, du mår icke vål, sått dig. Får Guds skull tala! Corts.)