Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1851, sida 1

Nllage? 2. HB 7:) 48 P förminskad grad — , hvarefter allt beskydd för detta som för annat sörådladt norskt socker upphör och såltet blir helt och hållet Öppet för de svenska raffinaderiernas privilegier. Huru kan någon tånkande menniska tro, att norska regeringen, för den tomma fåfångan att under loppet af 6 år få se svenskt raffinad, tillverkadt på norsk grund, konkurrera med svenskt raffinad, tillverkadt på svensk grund, skulle vilja göra den aldraminsta uppoffring eller ens röra på sig? Eller kan man anta82, alt en regering, som nårde en så mårkvårdig säsänga, skulle vilja beståmma en gråns al 6 år för dess tillfredsstållande, och sedan ölvergisva saken så helt och hållet, att den icke mera ville tånka på någon konkurrens? Och åndtligen, huru vill man, under förutsåttning att norska regeringen lagt an på att ölversvämma Sverige med i Norge förådladt socker, förklara det vilkoret i öfverenskommelsen med de svenska egarne af sockerbruket i Fredrikshall, enligt hvilket de icke få förädla ett större qvantum råsocker, ån öfverhufvud 5 millioner skålp. norsk vigt årligen? Vore den afsigt man tillågger norska regeringen verkligen sörhanden, så borde den ju hafva önskat att tillverkningen i Fredrikshall måtte nå den största möjliga höjd. Anmårkas bör åfven, att allt hvad som enligt öfverenskommelsen under loppet af de första 3 åren kan tillverkas å sockerbruket i Fredredrikskall, knappt utgår en af de förenade rikenas gemensamma förbrukning, och den shranstaltning. hvarigenom man från norsk sida ville försåkra sig om en så stor andel i tillverkningen, kunde vål i intet fall varit ansedd obillig. åfven om tillverkningen skulle hafva sysselsatt och gifvit vinst åt norska i Stållet för, såsom nu år fallet, svenska kapitaler. Redan dessa betraktelser måste tillfullo bevisa, att från norska sidan i denna sak icke kan vara fråga om ond vilja eller någon afsigt att gäcka svenska lagstadganden-, som Bore anser för sakens värsta sida, och detta med råtta om påståendet hade varit befogadt. Man kunde från svenska sidan i intet fall klaga öfver annat, ån brist på insigt och eftertanke hos norska regerin gen, som, med den båsta vilja att så snart som möjligt få hvarje norskt sockerbruksprivilegium upphåfdt och att helt och hållet öfverlåta sockerbruksprivilegiivåsendet till våra svenska bråders uteslutande och odelade besittning, låtit förleda sig till alltför stora uppoffringar och synnerligast till sådana uppoffringar, hvaraf kanske en del, ehuru som det synes i sådant fall blott en jemnförelsevis ringa del, kunde sågas tynga på svenska statskassan och egarne al de i gång varande svenska sockerbruken. Men åfven denna klagan skall otvifvelaktigt befinnas alldeles grundlös. Att man, når man ville förmå egarne af det Fredrikshallska sockerbruksprivilegiet att afstå derifrån efter en kortare tids förlopp, måste bjuda dem en större fördel, ån blotta åtnjutandet af privilegiet under en sådan tid, följer af sig sjelft. Detta öfverskott har norska statskassan tillerkånt dem genom export-premien af 1 sk. för skålp., norsk vigt, öfver in