Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1851, sida 1

— — ————————————————7 — Låt oss nu vara muntra och glömma våra hvardagssorger. Kom! han svängde glaset, champagnen skummade högt upp. — Finch han dal vino calda la testa! lefve Don Juan, lefve Mozart! Harald blinkade och tömde sitt glas. Det dröjde ej långe förr ån hans missmod ver försvunnet och han gaf icke sin kamrat efter i munterhet. — Skola vi nu pröfva vår lycka? frågade Italienaren med listig blick. Han tog Harald vid handen och drog honom bort till ett annat rum. — Se, huru lyckans kulor rulla, se huru guldhögarna våxa! Harald ville icke spela, hans moder haÅ bedt honom läta bli, och han hade lofvat henne et. Når man står vid gränsen af ett srämmande gebit, har man vål stundom en känsla af, att på andra sidan talas ett fråmmande språk, gälla andra legar och hota obekanta faror. Man tvekar att ösverskrida grånsen, men nyfikenheten ropar: framåt, och man blyges vål äfven öfver att frukta för faran, som man borde pjuda spetsen. Italienaren vann; hen log mot Harald, hvars ståndaktighet började vackla. Hans hjerta klappade håftigt, blodet kom i rörelse. men ånnu höll han sig tillbaka. — Nu skall jag spela för er! sade Italienaren, gif mig en daler. Instinktmåssigt efterkom Harald hans vink. Han vann, summan växte och steg efterhand till 20 thaler. — Tag dem nu, min båsta vån! hviskade hofmåstaren, och Harald följde hans råd. — Låt oss nu gå! De aflågsnade sig nu i den gladaste sinnesståmning.