Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1851, sida 1

Du år ett lyckans skötebarn! sade Harald till Sig sjelf, då han långt fram på natten gick till sångs. Det varade vål två timmar innan sömnen tillslöt hans HÖgon. — Hvad år vål det? frågade han sig sjelf, år det en så stor lycka att vinna 20 thaler? Har jag icke ofta egt långt större summor, utan att det gjort mig gladare? Han hade icke vunnit den erfarenheten, att allt hvad man uppnår på en onaturlig våg, förtrollar själen, ty Fortunas leende blifver alltid dyrköpt och får Sedan betalas med hjerteblod. Följande aftonen gjorde Harald en promenad med Italienaren; de uppehöllo sig en halftimmas tid i djurgården. Harald hade på någon tid icke varit hos grefvinnan; lislienorn förebrådde honom det. — Hon år så god och håller så mycket af er; bon år också mycket gladare, hvar gång ni varit hos henne, och dessutom längtar hon efter förströelse. — Jag erkånner min oråttvisa, svarade Harald, studentlifvet har aldeles ryckt mig med sig och jag har icke haft lust att gå på visiter. Man blir så van vid det ogenerade lifvet, att det ordentligen kostar på att klåda sig i svarta klåder. — Unge man, blygs ni icke! — Jag skall också i morgon öfvergifva studentlifvet, och sedan skall jag rått ofta gå till grefvinnan Klinkoff. Hon ser mig således gerna? — Det kan jag försäkra er. Då Harald samma afton gick till sångs plågades hans själ af en mångd taukar. Han hade åter varit vid det gröna bordet och förlorat icke obetydligt; Italienaren måste lågga ut för honom, och han befann sig i stor förlägenhet. — Skall jag skrifva till min