Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 1

— ———— ——— ——— — —— — — — — de, så kunde detta kanske anföras till hennes ursäkt, men icke till hennes försvar. vid ett sådant tillfälle skulle hon just hafva visat sig orubblig och oåtkomlig för främmande påverkning. — Men att så stötas bert! Clara! sade han halfhögt för sig sjelf, vi hafva väl icke spelat komedi med hvarandra! Taflan af de Jjufva stunder då han lyssnat till hennes röst och i kapp med henne byggt otaliga luftslott, framställde sig för hans själs ögon. Och allt detta skulle nu vara slut? Nej, nej! Visste jag blott hvilken som åstadkommit denna förändring, så skulle jag hämnas på honom! Detta var den första allvarsamma sorg Harald Rosenstjerna hade upplefvat; han var rådlös och visste aldeles icke huru han skulle bära sig åt. Skulle han möta den med trotts och söka att glömma henne? eller skulle han gifva vika för ögonblickets kraf, fortfara att älska och hoppas på framtiden? Så vacklade han, ty han kände icke sitt eget hjerta. Claras älskliga bild, stod i allt sitt ödmjuka behag beständigt för hans ögon. å han kom i trappan till fädernehuset mötte han en tjenare, som anmälte att baronessan önskade tala med honom. Han inträdde i ett litet rum kastade sig missmodig på en soffa. Hans moder inkom genast derefter. Hon var ett långt, välbildadt fruntimmer, och utmärkte sig i synnerhet genom en klangfull röst, som Harald ärft af henne. — Hvar har du varit min son? Du har väl varit en hel timme borta, och jag har flera gånger låtit fråga efter dig. — Jag har varit hos Clara, för att taga afsked af henne. — Förlåt mig en fråga, Harald! har du oåterkalleligt knutit ditt öde vid Claras?