Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 1

Av 1111I1 DISS InBCII AMUIIOII5, A AMA 41111011501 — — förhållande, alt stora hopar af vår allmoge å år efter år börja utvandra till Amerika. Vi uppgåsvo då, att nåden år den oblidkeliga tyrann, som jagar de olyckliga från deras fåders jord. Denna uppsist, som grundade sig på enstämmiga underråttelser och beskrifningar af utvandrarne sjelfva, har af en och annan tidning blifvit, visserligen erkånd såsom i allmånhet sann, men dock i någon mån öfverdrifven. Den var dock icke ölverdrifven. Vi önskade att tvislarna måtte ega samma tillfälle som vi. att ur de olycklisas egna munnar hemta skildringen af all den nöd, allt det elånde, som, af de slesta bland våra landsmån antingen rentaf förbisedt eller dock med tanklöshet åsedt, för nårvarande slerestädes tår och fråter på kårnan of svenska nationen. Samma önskan hysa vi åfven, hvad betråffar de frikostiga riksdagsombud, som obetingadt såga ja till alla propositioner om ökade anslag för militärlyxen, civillistan m. m. Att den ojemna och orättvisa fördelningen af politiska rättigheter åfven förmår mången att söka sig ett annat och båttre land att lefva i, hafva vi aldrig förnekat. Östgötha Corresp. innehåller ett sammandrag af en petition, ingifven till bondeståndets talman och undertecknad af några och sjutio personer bland de arbetande klasserna inom Roxlösa och Wäåfversunda socknar i Dahls hårad af Linköpings lån — en trakt, som dock år en af de bördigaste. Denna petition innehåller sakförhållanden, som i sin mån ytterligare bestyrka hvad vi yttrat om allmogens olyckliga belågenhet. Petitionärerne föra en bitter klagan ölver tskilliga i deras hemort rådande olågenheter, afgifter och förhållanden, hvilka de Önska måtte blifva afhulpne, eller förändrade till ett bättre. Så t. ex. klaga de öfver, att, oaktadt de bo i en al rikets bördigaste trakter, de hvarken kunna erhålla en mot deras arbete svarande aflöning, eller ens för det lilla, som de med tungt arbete förtjena, kunna förskassa sig och de sina en nådtorftig bergning. Hufvudorsaken till den vuselhet, som ibland dem råder, tillskrifva de de stora ångbrånnerier, som blifvit anlagde både inom och utom det hårad, der de hafva sin bostad, och hvilka de såga konsumera all den spanmål, som orten har att afyttra. Enligt den beråkning, petitionärerne göra, förbruka ensamt tvånne af de stora ångbrånnerierna 30 tunnor spanmål dagligen under loppet af de månader, då brånvinsbrånningen får ega rum, och då hårtill kommer en mångd brånvinspannor af mindre dimensioner, hvilka åfven under ofvannåmnde tid åro i verksamhet, måste de ovilkorligen dels stegra sädespriserna för de fattige oeh dels slutligen förorsaka sådesbrist i ö den trakt, der brånvinsbrånningen i så stor skala bedrifves. Såsom bevis på detta sednare förhållande uppgifva petitionårerne, att det icke sållan intråffar, att jordbrukare, som af sin egendem hafva flera hundrade tunnor Spanmåls årlig afkastning, lockade af det höga priset och den låtta transporten till brånnerierna, sålja sig så nåra, att de, når såG Te