Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1851, sida 1

hingstiden icke hafva en enda tunna qvar till utsäde, ån mindre någon spanmål att aflåta till sina fattige sockenbor, som då måste vandra långa vågar, för att till högt pris köpa sig elt eller par lispund mjöl, och under denna vandring förspilla den tid, som de behöfde anvånda till arbete och förvårfvande af en ringa dagspenning, hvilken i petitionårernes hemort hågst sällan under loppet af sommarmänaderna öfverstiger 20 24 sk. rgs på egen kost, och åtta shillingar samma mynt, då arbetaren får mat af jordegaren. Om vintern åter finnes, såga de, nåppeligen något arbete alt erhålla, utom i de lyckliga fall, då de fattige kunna få vara de mera bemedlade behjelplige att aströska såden. Emellertid behöfva arbetarnes hustrur och barn mat och klåder under den oblida ärstiden, lika väl som under den blida, och det i ånnu högre mått; men då arbetsförtjensten under sommarmånaderna varit ringa och dertill, på sått ofvan år nåmndt, medtagits, hafva arbetarne för den långa kalla vintern, med båsta vilja och de största anstrångningar, icke kunnat göra några besparingar. Petitionårerne klaga vidare öfver den fattigvårdsafgift af 8 sk. bko per man och 4 sk. bko per qvinna, hvarmed hvarje mantalsskrifven person blifvit belagd, hvilken dock icke år godtycklig, som petitionårerne tro, utan blifvit af konung och rikets stånder gemensamt beslutad. Dessutom klaga de öfver algifterne til presterskapet, öfver skyldigheten sör en torpare eller lörpantningsinnehasvare att vid laga skiste inom bylag utslytta; deröfver att Rorxlösa sockenmagasin blifvit förvandladt till en penningekassa; samt slutligen deröfver, att de vid riksdagarne icke hafva någon, som förer deras talan. På grund af hvad petitionårerne sålunda i sin skrift öfverklagat och anfört, begåra de e9i underdånighet:1) att brånvinstillverkningen medelst ånga måtte för alltid instållas; 2) att fattigvårdsafgiften måtte af jordegaren, om han dertill anser sig hafva besogenhet, erlåggas, och icke, såsom nu sker, utkräsvas af torpare, statkarlar och inhyseshjon; 3) att presterskapet måtte ålåggas att, utan särskildt arfvode, såsom embetsskyldigheter verkstålla de presterliga sörrättningar, till hvilka de af de fattige kunna påkallas; 4) att då laga skifte verkställes i byalag, förpantningsinnehafvare och torpare, som åro försedde med kontrakt, måtte befrias från all flyttningskostnad, hvilken ensamt bör bestridas af hemmansegaren; 5) att socknemagasiner måtte inråttas, hvilka efter markegångspris hålla de arbetande och fattige tillhanda spanmål, såvål för kontant betalning, som mot såker borgen eller antaglig pant, samt 6) att den arbetande klassen måtte erhålla rättighet att till riksdagarne vålja representant. 2 1 1. ev AN