Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1851, sida 2

rinen. — De begge holsteinske demokraterna och tidnings-redaktörerne Baurmeister och Sprin9born skola vara dömde, den förre till 6, den sednare till 1 års fåstning. Båda sitta redan sedan långre tid inom lås och bom. Författaren af sången -Slesvig-Holstein meerumschlungen, hr Chemnitz, en landsflyktig Slesvigare, har fått anställning i Wärzburg såsom sekreterare vid ett ångbåtsbolag. — .Hamb. Nach.säger sig på enskild våg från Köpenhamn hafva erhållit den underrättelse, att den nya ministeren tänker amnestiera de landsflyktige Slesvigarne med undantag af Augustenburgarne och deras familjer. FRANKFURT. -san. 2eit. bekrästar, att Österrike och Preussen vid förbundsdagen framstållt ett motiveradt andragande om de s. k. grundråttigheternas upphåfvande. Voteringen deröfver blef dock uppskjuten, emedan man befarade att, om deras upphåfvande genast beslutades, en ögonblicklig rättsosäkerhet kunde uppstå i enskilta stater. FRANKRIKE. Man vill med säkerhet veta, att orleanistiska oppositionen beslutat att under revisionsdebatten utsorska regeringens afsigter för det sall, att en grundlagsvidrig presidentskapskandidat skulle uppträda. Ninisteren, som erhållit nys derom, uppbjöd allt hos sina vänner för att få debatterna afslutade straxt efter Odilon Barrots tal. Detta lyckades åfven förmedelst presidenten Dupins bitråde, hvilken ville undvika skandal. Det lågges nu såvål honom som legitimisterna till last att genom ett maktvotum hafva beröfvat sådana mån som Remusat, Lamartine, Baze och Jules Favre möjligheten att besvara O. Barrots tal, det enda som handlat om försattningen. Med anledning häraf beklagar -Pays-, att Lamartine, som så ofta vågat sitt blod, för att rådda en enda droppe af sina medborgares, som afskaffat dödsstraflet, som inkallat konstituanten, som åter uppråttat tribunen, som skaffat folksuveråniteten uppråttelse för den 15 Maj, som inom 2:ne år erhållit 13 val med 2,300,000 röster, icke en enda gång kunde erhålla ordet, ehuru han 3 gånger begårt det. Hvad utgången af omröstningen öfver revisionen beträflar, så låtsa revisionspartiets organer, som om de betraktade den som en seger, sastän det år högst osannolikt, att de kunna finna sig belåtna med densamma. Le Constitutionel förklarar rent ut, att revisionen år så godt som antagen, då den stora majoritet, som röstat derför, och landets vilja, som efter omröstningen skall uttala sig ännu tydligare ån förr, skola påverka nationalförsamlingan tillråckligt, för att om 3 månader tillvågabringa det nådiga antalet röster. Det nobla bladet låter åfven temligen tydligt förstå, att man i nödsall har verksammare medel i bakhåll. De andra Bonapartistiska åro icke så uppriktiga som le Constitutionel-, men uttala sig dock i samma riktning. Majoritetens organer förklara sig för belåtna med omröstningen, för så vidt som de icke kunnat vånta, att revisionen skulle antagas, men i motsats till de bonapartistiska bladen uppmana alla de legitimistiska och O. Barrots organ -loOrdretill den strångaste respekt för lagligheten, och det sistnåmnda bladet anser ett nytt försök till revision för onyttigt, så långe den nuvarande nationalförsamlingen existerar, enår inga utsigter föresinnas, att någon af minoriteten skall gå dfver till majoriteten, och det protesterar derför emot ett sådant försök, enär det blott skulle tjena till att agitera landet och understödja en bonapartistisk agitation. De republikanska bladen triumfera öfver revisionens förkastande och förutsåga, att ett nytt försök skall aslöpa änna olyckligare för majoriteten. — Den majoritet, ministeren hade emot sig i nationalförsamligen d. 21 dennes, var något större, ån den vi efter en telegrafdepech i en berlinertidning förut uppgifvit. Af 653 voterande röstade nemligen 333 emot ministeren och 320 för densamma. Det var i synnerhet legitimisterna, som bidrogo till ministerens nederlag. De begagnade tillfället ett visa, det deras votum för revisionen icke finge tolkas på ett för presidenten förmånligt sått. Det förslag af Baze, som blef antaget, ljöd sålunda: -I det nationalförsamlingen beklagar, att regeringen, tvertemot sin pligt, på flera stållen begagnat sig af sitt influtanda får att fårmå menhargarne att