Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 2

skomassa, mest landtbor, strömmade på morgonen till staden. De slesta innevånarne i staden hade stängt sina fönster och luckor. Under nattens lopp, och på morgonen låstes tre måssor. Med största möda förmådde man delinqventen att mottaga sakramentet. Då skarpråttaren, en gråhårig gubbe, med sina drångar ankom till fångelset, frågade han med vemodigt leende: — Är det ni som skall afråtta mig? — Ja, herr grefve! — Ack! sade han då. Detta var hans sista ord innan han besteg schavotten. En cellvagn eskorterad af 16 gendarmer till håst, förde honom till schavotten. I vagnen befunno sig åfven erkebiskopen af Cincinnati och dekanten. Grefven steg ur densamma utan bitråde, med hågrest hufvud och fasta steg. Hans ansigte var blekt men lugnt, hans klådsel prydlig. Flera gånger omfamnade han de andlige, kyste krusifixet, gick utan att vackla uppför trappstegen och stödde sig sjelf mot plankan vid hvilken skarpråttaren fastband honom. Under denna operation kastade han flera gånger sina blickar öfver folkmassan och sade en gång till en af drångarne: Haf icke så brådtom; jag kan gerna dröja en halftimme till, och ett ögonblick derefter tillade han: -Bind mig icke så hårdt, det år onödigt.Medan han uppmårksamt betraktade knifven, föll plankan ner och han lade sjelf hufvudet på blocket. På en vink af skarprättaren föll knifven, och fem minuter senare bortfördes Hippolyte Visart de Bocarmös jordiska lemningar i en likkista. rr ———— —— om 0 APK KARA