Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 2

brefve Bocarmees afrättning. Den 19 dennes klockan 7 på morgonen egde grefve Bocarmes afråttning rum på stora torget i Mons. Redan den 17 hade fängelsedirektören underrättat honom, att hans vädjande till kassationsdomstolen blifvit förkastadt. Grefven tycktes blifva förskråckt och yttrade ingenting annat ån: -Omöjligt!dock tycktes han ånnu hoppas på benådning. Derpå iklådde man honom tvängströjan, och några timmar senare underråttade honom den kungl. prokuratorn, att hans nådeansökning blifvit afslagen, och att timmen för hans afråttning vore beståmd. Denna gång mottog han underråttelsen med stort lugn och bad endast att guillotinknifven skulle hållas skarp ty han hade låst, att man vid afråttningar ofta måst låta knifven falla flera gånger och ryste vid denna tanke. Prokuratorn lofvade honom det och bad honom nu sysselsåtta sig med sin sjåls angelågenheter. Man skickade till honom sångpredikanten Åndre och dekanten Dåcamps; den senare medförde äfven erkebiskopen i Cincinnati (in partibus) en aslägsen slägting till familjen Bocarm6. Med denne sistnåmnde förblef han ensam, men vågrade att bigta sig. Klockan 1 intog han med stor appetit sin middag. Först senare blef han orolig, begynte flera gånger att gråta, och kl. 4 aflade han sin bigt. Genom galleriet såg han lasarettslåkaren Mathys och bad honom entråget att komma in; han frågade honom, om knifven vore skarp och om det vore sannt att kroppen ånnu lefde sedan den blifvit skiljd från hufvudet. Läåkaren förklarade detta får en fördom och att döden följde ögonblickligt. Derefter blef han fullkomligt lugn, han satte sig då och då i knåt på en af sina vaktare, och plötsligt bad han dem att låta honom undkomma; han ville derför gifva dem hvar och en 100,000 francs. Om aftonen åt han ånnu något och samtalade derefter med sina skriftefåder. Mellan kl. 12 och 1 om natten restes schavotten, guillotinen pröfvades flera gånger. En ofantlig menni