Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 2

Biskop Tegners tankar om Läsare-Prester. Najaden har fåstat uppmårksamheten på följande stålle i -E. Tegnrs kyrkotal. (Vid en prestvigning pag. 74): -Jag hör ofta, kanske icke utan anledning, klagas öfver presterskapets ljumhet i sitt heliga kall, och att det skötes med liksiltishet och köld; och ingenting smittar åhöraren så, som lårarens synbara köld och liknöjdhet för sitt embete. Derföre faller också folket till de så kallade lLäsarepresterna-som dock ge lisstecken, och prof på värma och nit i kallet. Hos dem berömmer jag deras nit. De nitdlska, men — icke visliga. Under den vackra tåckmanteln af huslig andakt, samla och förvilla de en enfaldig allmoge, förtala och nedsåtta sina embetsbråder, som de påstå icke hafva andan. Deruti hafva de också rått, ty de hafva, lyckligtvis, icke den andan, som drifver dem. Deras nit år sållan eller aldrig utan misstanke för skrymteri, och det förlorar meråndels sitt värde genom trångbröstad ofördragsamhet, genom en barnslig fåfånga att, äfven med medelmåttiga gåsvor, utmärka sig framför andra, och, når detta lyckas dem, genom ett andeligt högmod, som ingen skenhelighet kan skyla. Ofta, och hvad som år det vårsta, fördunklas det äfven af en smutsig egennytla. Dem drifver ett nyktert svårmeri, som just genom sin nykterhet och beråkning år föraktligt. Att jag, för min del, måste ogilla, ja afsky, dessa falska profeter, dessa nutidens fariseer, lycksökare inom kyrkan, bifallsjågare på vigd mark, — detta behöfver Jag icke såga; ty det följer ovilkorligen af de tånkesått, jag ofta, ja alltid, förklarat. De åberopa sig Apostlarnes esterdöme, som ocksä predikade i tid och otid. Men detta var under helt andra förhållanden. De skulle bygga en verldsreligion, en kyrka, som nu icke blott år byggd, utan ordnad och helgad. Hedendomen våxte rundtomkring dem. Vi deremot lefva i ett kristeligt samhålle, hvars bruk och ordningar, långt för detta beståmda, icke förnuftigtvis böra öfvergifvas. — Gud har gifvit mig både vilja och någon förmåga att motarbeta denna, liksom mången annan, förvåndhet, och tillråckligt mod att göra det öppet och utan menniskofruktan. Hvad jag förmår, skall jag, med Guds hjelp, verka mot denna galenskap, som år en hådelse icke blott emot förnuftet, utan äfven emot det högre förnuft, som kallas kristendom; och det år föga troligt, att detta skamliga lycksökeri gör någon lycka, der jag möjligtvis kan hindra det.