Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 1

— Tyst, hon kommer, sade den unge mannen och lade handen på hjertat, liksom för att döfva dess slag. I detsamma öppnades dörren och Clara inträdde. Han ilade henne till mötes och tryckte henne till sitt bröst. I början förmådde hon icke lösgöra sig från den älskades bojor, men omsider sade hon: — Harald, låt mig tala, jag bar mycket att meddela dig! Den vemodiga ton hvarmed hon sade dessa ord var tydlig, och nu först lade han märke till, att hon var blekare in vanligt. — Hvad fattas dig, min söta Clara? Hvad kunna vi väl denna sista afton hafva att tala om annat än vår kärlek! — Sätt dig, Harald, och om du verkligen älskar mig, så hör lugnt på hvad jag har att säga dig. — Hvad betyder denna högtidliga ton och ditt bleka ansigte? Förklara mig denna hemlighet. an satte sig vid hennes sida på soffan. En paus uppstod. Hon kunde knappt få fram ett ord. Harald blef gtålig, och tyckte sig ligga på en sträckbänk. Ändtligen sade hon bleknande: — Harald, du har älskat mig med ädel oegennytta, och jag har återgäldat din kärlek med hela min själ. xperpa teg hon och aftorkade tårarna. — Men hvad i Guds namn har då händt? Låt mig veta det. Är du icke samma Clara som förut, min goda, glada flicka? — Jo, jag är densamma. Men tror du kanske att den glada fiickan icke också kan känna djupt? — Jag förstår dig icke, svarade han, icke med biästa vilja i verlden. Ar det sorg öfver att jag i morgon skall resa? Det sätt hvarpå din smärta gifver sig luft, ulskade Clara, är mig oförklarligt.