Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1851, sida 1

— HN OBH BH 6444— ö I i ö — S på gatorna, hvilken oaktadt sin utsökta utstyrsel hvarken hade skor eller strumpor. Vid det uppseende, som denna kuriöa företeelse våckte, var det naturligt, att man frågade damen efter orsaken till denna paradisiska fotbeklådnad. bet år icke osannolikt, att någon skomakare i en låttbegriplig fruktan får en så farlig mode gjort böjan med dessa försrägningar. Man tånke sig de frågandes förvåning, når de erhållo till svar, att den ångerfulla Magdalenas biktfader ålagt henne denna promenad i bara fötterna såsom botgöring. Europa år solidariskt förbundet och åfven Solidariskt bundet, och Börne hade icke så oråätt i att kalla Paris Europas urtafla, som visar tiden. Hvarthån detta våra obscuranters öfvermod måste leda, kan man lått sluta sig till, utan Juliordonansernas lårorika exempel. Dessa gynnare åro litet förryckte, och sör att bevisa detta våra motståndares själstillstånd, behöfs icke en lård asfhandling af samma slag, som den tyske doktorns, hvilken gjort sig odödlig genom sin dissertation öfver den demokratiska sjukdomen. Det ligger måhånda i luften, och sjelfva djurens konstitution synes icke blifva aldeles förskonad från inflytandet af dessa farliga miasmer. Så t. ex. blef elefanten i det hårvarande zoologiska museum vid Boulevard de Temple plötsligen så reaktionår och vildsint, att ingen af våktarne mera vågade nalkas honom. En af våra berömdaste djurlåkare konstaterade morbus ultradespoticus och trodde sig finna orsaken dertill i en åkomma af betarne. Då de som lida af reaktionssjukan karakterisera sig genom sina ilskna bett, var ju saken genast klar och det beslöts att utdraga begge tånderna på elefanten. Af våra tandlåkare ville ingen företaga denna operation, emedan den, undantagsvis, blott vore farlig för operatören. Man beslöt derför att taga sin tillflykt till chloroform, för att såfva elefanten, emedan man af de senaste årens historia erfarit, att en sofvande jåtte kan dfvervåldigas af ett barn. Men åfven från detta försök måste man snart afstå, emedan alla apothekare i Paris icke egde cloroform nog att bringa vår elefant blott till gåspning. Man försökte vidare att sösva patienten genom några föreläsningar öfver konstitutionalismen i Sverige, men olyckligtvis förstår han icke ett ord svenska, och man måste taga sin tillflykt till våld. Man förklarade den olyckliga elefanten i belågringstillstånd och fjåttrade honom medelst en ganska sinnrik mekanism, så att han icke kunde röra sig, den stackarn. Största besvåret hade man naturligtvis med snabeln, och denna lyckades man först efter de outsågligaste svårigheter att fåsta vid taket. Nu repade dentisterna åter mod, och afsågade båda tånderna med samma såg, hvarmed man afsågat frihetsträden; och, sedan bloduttömningen genom ett vaxförband blifvit håmmad, repade sig elefanten snart och år i detta ögonblick aldeles återståld, from och mild som ett lamm. Af de afsågade tänderna skola amuletter försärdigas, af hvilka man hoppas en synnerlig låkningskraft imot tionde-decemberepidemien. (Forts.) —