Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1851, sida 1

AQAOAA q—rem— — Hade icke deones tankar varit fästade på sonen och hans resa, skulle han lätt hafva märkt, att Claras röst icke var så lugn och fast som vanligt. Var det måhända derför, att hon var bedröfvad öfver brodrens nära förestående resa? Var det af samma orsak hans hustru ej eller svarade. Eller hade kanske något ovanligt händt medan snickaren varit ute? En allvarlig nästan högtidlig stamDing tycktes hafva bemäktigat sig båda fruntimmerna. Och denna stämning meddelade sig äfven omedelbart åt den gamle, — Kom, lilla, Clara, sade han, gif mig en kyss och var glad; han kommer nog med Guds bjelp snart igen. Clara satte sig på hans knä och kysste honom med barnslig kärlek. — Jag tror minsann att du gråter! Hvad fattas dig, Clara? Du skall få se, han blir nog snart ledsen vid utlandet, och då kommer han nog snart igen. Då berättar han dig roliga historier, som du vet han gör så väl, och då har han ju lärt sig så mycket; jag kommer väl sedan att sjelf få gå i skola hos min egen son. Men, det säger jag dig Fredrik, kom icke hem med några nymodiga nycker, och kasta icke något strunt på mitt kära Danmark och vårt goda Köpenhamn; det gifves nog sådana inbillska personer här ändå, men jag kan icke fördraga dem. — Tror du sådant om mig, så känner du mig ganska litet, svarade Fredrik. — Det skulle glädja mig, min son. Men akta dig, kanske känner du dig icke sjelf. Jag skulle misstaga mig mycket, om jag icke märkt att du tycker om att umgås med de förnäme. Det skulle göra mig ondt, om du en gång föraktade ditt stånd och ditt handtverk. Blif hvad du är! sade min gamle fader ännu på sin dödssung; och han hade rätt.