Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1851, sida 1

—————aä— — ——————————— tillsammans åt dig. Tag dessa 50 daler, min son, det kan lätt hända, att du flera dagar får vanka omkring i det stora Berlin innan du får arbete, och det tar på pungen, när man hvar dag skall lefva utan att förtjena en enda skilling. — Min bäste far! utbrast sonen öfverraskad, är det verkligen ditt allvar? Så mycket penningar! det är ju mer, än jag kan komma att begagna. — Var du lugn! sade fadren, att använda penningar är en konst som man snart lär, men att spara på dem, det är någonting helt annat, det lär man först sedan man pröfvat verlden något. Tyvärr lär man den konsten lättast, när man icke har något att drifva den med. Sonen tryckte tacksamt fadrens hand och lofvade att vara ordentlig och sparsam. — Och nu min gumma, sade den gamle snickaren, hvad har du att ge oss, att vi må kunna fira denna sista afton riktigt högtidligt? Ett litet glas punsch, bvad skulle du tycka om det, Fredrik? — Ah, jo, min far, jag har ingenting imot punschen, — Nå, sade fadren, hafva vi icke råd att göra stora kalaser, som baron Rosenstjerna derborta, så skola vi dock vara nöjda i vår lilla krets, så mycket man kan vara det när man skall skiljas. Nu uppstod en liten paus, ty hustrun tänkte förmodligen på afskedet och förmådde icke svara. Omsider tog en annan person till ordet, hvilkens milda och mera bildade röst utgjorde en verklig motsatts till snickarens. Det var hans dotter Clara, sem tyst hade setat vid fönstret. Då hon hörde baron Rosenstjernas namn tycktes hon vakna från djupa tankar. — Det hade vi redan tänkt på, sade hon, och det skall snart ske, min far,