Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1851, sida 1

fallande nödvåndishet: sör den enskilde, emedan, den förutan, de politiska likasom de sociala frågorne skola vara honom en gåta, och det blifva honom en nödvåndighet att vådja till andra personers upplysning, det vill såga, det mått deraf, som dessa vilja eller kunna meddela: — och för det allmånna, då det i frågor som röra tusendens eller millioners vål eller ve icke år likgiltigt, om besluten stödja sig på theoretiska hugskott eller en faktisk utredning af de förhållanden, som åro i fråga. Utan att vilja tillåta mig något omdöme, huruvida de hafva rått, som påstå att den politiska bildningen i vårt land icke hållit steg med tidens fordringar och det våxande intresset för allmånna angelågenheter, vågar jag likvål uttala den öfvertygelse, att ett stort hinder för denna bildnings framsteg och utveckling legat i saknaden af litteråra hjelpkållor på vårt eget språk i statsvetenskapernas hufvudelementer, och srämst deribland i allmån statistik; — en saknad, som långe varit på det högsta kånnbar såvål vid våra universiteter och gymnasier som vid våra riksdagsförhandlingar och i det allmänna lifvet. -Tiden och den fortskridande odlingen hafva gjort förbåttringar i åtskilliga delar af vårt samhållsskick nådvåndiga; men om dessa förbåttringar skola kunna genomföras och leda till ett godt mål, måste framskridandets vånner kunna påråkna bistånd i en upplyst och kraftig folkande, som gjort sig reda för det nårvarandes fel eller förtjenster, och som åger nog politiskt omdöme för att se, hvilka frukter som åro att hemta af de ifrågasatta reformerna, vare sig i representation, nåringsförfattningar eller handelslagstiftning m. m.: ty sruktlöst vore i vår Nord att vänta, det större samhållsangelägenheter skola omsattas med någon sann inre värma af en allmänhet, som, icke böjd att låta sig öfvertalas, tvårtom nåstan misstånksam imot fagra ord, lemnas i saknad af en faktisk vågledning för sin egen inre öfvertygelse. Det år likvål blott denna senare, som alstrar nog energi att genom alla hinder föra till slut hvad man med kånsla och förstånd en gång omfattat såsom det råtta, och det gifves icke något kraftigare medel att göra denna ovärderliga egenskap till nationens egendom, ån om vi beslita oss att såtta hvarje medborgare i tillfålle att vinna en lefvande kånnedom om vår verkliga ståndpunkt i politiskt och socialt hånseende. Men vågen hårtill går genom jemfårelser; det år först genom den omfattning blicken erhåller, då vi från skiljda lånder jemföra likartade förhållanden med våra inhemska, som vi lära oss rått bedöma hvad vi åga och hvad vi sakna, som vi t. ex. inse, om och huruvida naturens gåfvor af oss begagnas bristfålligt eller tillräckligt, om den andliga eller materiela kulturen hos oss år i framskridande eller i vissa hånseenden går tillbaka, om våra institutioner åro så tidsenliga och förnuftiga, de kunde vara, eller om de böra imot andra utbytas, huru dessa böra vara beskaffade och hvilka frukter de i andra