Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1851, sida 1

— Du må säga hvad du vill, men det är säkert, att de som icke ega några arfvingar, dö aldrig, återtog den lilla pussiga mannen. Så pratades oupphörligt under bönrummets fönster. Septembrisören förtretad öfver detta afbrott, lutade sig ännu en gång öfver balustraden och ropade: — I kraft af min makt befaller jag er att gå härifrån genast. Den första skurk som gör en min af motspänstighet klyfver jag käften på: Med raseri sträckte Arnould armarna imot honom ropande: — Nedrige bof! På detta rop följde ett doft sorl. — Att jaga bort oss såsom barn! knotade massan med förtrytelse. Jacques Taillefer hade just upplyftat sitt hufvud för att tilltala septembrisören, då den gamla tjenarinnan, halfdöd af förskräckelse, plötsligt kom rusande från kapellet midt ibland den nyfikna hopen. D Jag dör, ropade hon med slocknande röst; alla menniskor äro döda; herr kyrkoherden, Margareta... Uaragareta. ropade Taillefer förfärad, död! I Ja, svarade gumman, der nere ..under hvalfven ... Vinhandlaren trängde sig genom den böljande folkmassan och ilade till kapellet. 9. Septembrisören bade försvunnit ur fönstret. 0, mina vänner; sade Arnould vändande sig till folket; hafven medlidande med Emmelina! Den der bofven har instängt henne med sig i bönrummet; skolen J tåla att han misshandlar henne? Låt oss rycka henne ur hans tigerklor.