Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1851, sida 1

Under det han sade dessa ord, visade sig fröken de Meseray i sönstret knappt skyld af en tunn musslinsklädning och sitt utslagna hår, samt sträckte förtviflad ut sina händer. Arnould, hänförd af vrede och kärlek, uppsteg på en vedhuggares axlar, fattade med ena handen i balustraden och räckte den andra till Emmelina; men den olyckliga såg ingenting, icke en gång Arnould. — Emmelina! Emmelina! ropade Arnould till henne. Septembrisören som hade följt henne till fönstret, fattade henne i klädningen och ville rycka henne tillbaka, men då träffades Arnoulds och Emmelina händer. — Rädda mig! sade hon till honom, slit mig ur den förfärliges armar! Septembrisören lutade sig ned för att stöta Arnould tillbaka. — Åtminstone, sade Emmelina, i det hon fattade det lilla silfverkorset, skall demonen icke oskära detta heliga kors. Hon slet af bandet och korset föll på Arnoulds bröst. I samma ögonblick riktade septembrisören ett kraftigt knytnäfve-slag på sin fiendes arm, så att denne föll till marken. Emmelina gjorde ännu en gång ett fåfängt försök att kasta sig ned på gården; septembrisören bar henne till andra ändan af bönrummet. — Du har gjort mig till ett vilddjur! sade han, slukande henne med sina blickar; skänk mig ett ord, ett enda ord af medlidande, en enda aysterlig blick, och hela mitt raseri skall lägga sig. . En blick af förakt och afsky blef svaret på hans bön (Forts.)