Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1851, sida 1

——52—WAWs 22— —p—u —— —————— — Då han besteg Origny-berget ångrade han, att han icke omfamnat sin dotter innan han gick ut. Då han kom till skogen föll den tanken honom in, att Margareta vore i slottet; och när han i morgontöcknet urskiljde portalens massiva torn, blef hans upprörda bjerta ännu mera betryckt, och dystra, olycksbådande tankar lägrade sig i hans själ. Då Arnould anlände till slottet irrade hans blickar vida omkring. I början såg han endast träden på gården, pelarna på trappan, men plötsligt varseblef han i ett hörn af gården septembrisörens eller snarare den olycklige grefve de Meserays hvita häst. Det ädla, ännu sadlade djuret hade förgäfves gnäggat och stampat i marken hela natten för att få sin gamla plats; då uppryckte det det vissnade gräset som vext mellan stenarne. Då Arnould medlidsamt betraktade honom, kom han honom till möte och helsade honom med sorgliga gnägningar. Ärnoula, rörd ända till tårar, klappade honom och tilltalade honom som en vän. Men i samma ögonblick vände sig hans tankar på septembrisören. — Septembrisören! ropade han, gnisslande med tänderna. Han ilade till trappan; under sitt lopp fästades hans förfärade blickar på bönrummets fönster. Det var ett spetsbågadt fönster, med en mängd religiösa ornamenter, och på hvars mångfärgade rutor Kristi lidande var afbildadt. Vid slottets plundring hade det ena halffönstret blifvit illa skadadt; det var derigenom Arnould varseblef septembrisören. Han ilade ned under fönstret och såg förtviflas, att det låg tolf fot från marken. Han utsträckte armarne liksom för att flyga, han försökte att klättra uppför muren, han ville kasta stenar för att leda septembrisörens uppmärksamhet på sig; ändtligen fattade han det klokaste beslutet,