Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1851, sida 1

—— —————————————————— — skuldror hans inkalla händer, hvilka utsträcka sig öfverallt. Hon hade knappast tid att lägga sig i likkistan. Förgäfves utsträckte hon handen för att draga bår täcket öfver sin skälfvande kropp. — Farväl! sade hon med slocknande röst. Ett bortdöende echo sade som hon: Farväl! 5. Sedan Arnould åter förlorat sin älskade, anropade han gubben förgäfves, vid sin återkomst till bönrummet, att aflyfta den hemlighetsfulla slöja, som så sorgligt hvilade öfver Emmelina, Efter bönerna hade han utan mera framgång försökt våld. I from hänryckning höjde sig gubben mot himlen, och då kunde ingenting draga honom ned till jorden. Vreden, fasan och smärtan hade ännu en gång sorvirrat Arnould, och han flydde till Origny i den obestämda afsigten att öppna sitt hjerta för Jacques Taillefer och kalla honom til! Emmelinas hjelp. Så snart Margareta var utgången ur hang modersalong föll han i de häftigaste nerfskakningar; mar måste bära honom till sängen. Fru de Longprs vakade hela natten öfver honom. Han yrade äfven i sömnen; de förfärligaste drömbilder gycklade onkring honom: än förföljde ban Emmelinas skugga, än trodde han sig instängd i en stengraf; han såg döden i all dess föregifoa vederstygglighet: (Forts.) RR nt latte —