Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1851, sida 1

Hon iklädde sig en hvit klädn ing och började fläta sitt hår. — Denna gång är det för döden, sade hon med sorgligt småleende. Hon satte en brun sidenmössa på hufvudet, kastade en liten kappa öfver axlarne och närmade sig dörren till rummet. — Ack! sade hon, om Herren värdigades låta mig återkomma hit någon vacker sommarnatt, då vinden för rosornas vällukt in genom fönstret! ... Då hon gick utför trappan stannade hon plötsligt och återvände till sitt rum. Hon hade förvarat sin lilla opiiflaska i en gammal byrå : — Jag hade en aning om att den skulle komma mig till nytta. Då hon öppnade byrån mötte henne ettljuft doft af torkade blommor såsom en helsning från hennes skönaste dagar. — Ah! sade hon med ett mildt och sorgligt leende. Derpå återvände hon till dörren, kastade ännu en blick på sitt rum och gick suckande nedför trappan. Jacques Taillefer sof; oaktadt sin fruktan att väcka honom, gick hon dock fram till hans säng, I början hindrade henne dunklet att se fadren; men då dagsljuset småningom, liksom af en Guds nåd, skingrade mörkret, urskiljde hon Taillefers hufvud lugnt hvilande på kudden. Ack denna syn skar henne i hjertat och hon vacklade i sitt beslut. — Han skall blifva ensam, tänkte hon; Gud skall straffa mig derföre att jag öfvergifvit honom. (Forts.) . F