Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1851, sida 1

— — —akTu — — — — — — — — Död eller lefvande bär jag henne upp i detta kapell; lefver hon, så gör jag henne till min hustru inför dessahelgonbilder; är hon död, så lägger jag mig vid hennes lik att dö på hennes ben. Då han icke förmådde öppna låset, sprängde han upp dörren. På samma sätt sönderbröt han gallret, som skiljde de döda från de lefvande I början förvirrades han vid åsynen af så många likkistor, en häftig rysning fattade honom; denna så djerfva man, som utan fruktan skulle had: störtat sig imot en hel armåe, bäfvade för de öda. För ett ögonblick förekom det honom som om alla dessa kistor inneslöto alla hans egna lysande offer; han vände sig ifrån dem, vände sig åter och såg — ännu alltid likkistor. Det tycktes honom som om en iskall svepduk lade sig omkring honom; han kände huru han försvagades, ljuset darrade i hans hand, och en dödlig blekhet betäckte hans kinder. — Är jag då en fånge ibland dessa lik? frågade han sig sjelf, strykande håret ur pannan. Hans uppskakade inbillningkraft framkallade de blodiga scenerna, som fläckat hans lif, och han vred sig som en brottsling marterad af samvetsagg. — Nej! nej! ropade han, jag vill icke dö! Nu fick han sigte på fröken de Meserays tomma kista. Då återvände förnuftet, och han ropade med vild glädje: — Hon är då icke död! Han vände på svepduken flera gånger, han tryckte den passionerad mellan sina händer och till sina läppar, samt återvände till kapellet för att uppsöka Emmelina. Det lilla rummet der gumman superat vid hans ankomst var nu tomt. Obeslutsam stannade han