Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1851, sida 1

— ä kW A — — c —— ———————— Emmelina! Ack, min bäste herre! ni vet då inte, att vi haft den olyckan att förlora henne? — Uvar är Emmelina? återtog septembrisören, stampande i golfvet och kastande en förfärlig blick på gumman. — I grafven, sade tjenarinnan med utmärkt lugn. — Och hvar är denna graf? Gumman ville icke svara honom; men då septembrisören fattade en gammal jernljusstake, som stod på kaminen, och gjorde min af att kasta den i hennes ansigte mumlade hon: — Under kapellet ... i hvalfven... — Tag den här lampan, gamla häxa, gå förut och lys mig. — Ack jag förmår icke, jag skulle falla i trapporna. För öfrigt har jag icke nycklarne. Den uppretade septembrisören ryckte ländstolen hvari gumman satt, långt ifrån elden, återvände till kaminen, tog ett stort flammande vedträd och skyndade ut åt parken till, lyst af denna hemska fackla. Snart var han vid kapellet. Enligt gammal vana hängde nyckeln utanpå dörren, på det alla utan hinder måtte kunna, dag och natt bedja Notre-Dame-de-BonSecours, som satt ofvanför altaret. Under det han i kapellet sökte efter dörren till hvalfven snafvade han på spillrorna af biktstolen. Upptänd af en förfärlig vrede, förbannade ban Gud, besteg trappstegen till altaret, kullslog och nedref alla de heliga prydnaderna derpå. Efter detta oskärande af Guds hus, föll han på knä, på marmortrappan och bad himlen om förlåtelse. Då han upplyftade sina ögon, såg han vid det flammande skenet af sitt vedträd två kandelabrar på hvardera sidan om altaret. Han tände på vaxljusen deri och utropade, i det han närmade sig dörren till hvalfven: