Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1851, sida 1

I0on sof; hon har uppstigit ur sin graf; Ärnould har sett och vidrört henne. AUrnould! Arnould! mumlade septembrisören, SsSvåängande händerna, liksom för att kasta honom till sina fötter. — Hvarför böjer du så der knä för mig? sade Taillefer till sin dotter, i det han ville uppresa henne. — Jag har en bön till dig, min far: eftersom fröken de Meseray icke är död, så befria Arnould från att gifta sig med mig. Margareta ville säga: Befria mig från att gifta mig med Arnould. Ett drag af smärta for öfver Taillefers ansigte. En plågsam tystnad uppstod. Margareta betraktade full af ångest sin fader; hon sökte i Taillefers bruna drag läsa det ord som skulle blifva ett svar på hennes bön. Denna tystnad, som blott varade några sekunder, blef ett helt sekel för henne: bon hyste derunder både hopp och fruktan, eller rättare, dessa båda kinslor voro fast förenade i hennes själ. — Låt mig slippa att gifta mig med Arnould, återtog hon med svagare röst. — Nej! sade Jacques Taillefer med fasthet. Detta svar krossade den stackars flickans hjerta; men i samma ögonblick föll, liksom en tröst för henne, en faderlig tår på hennes hand. Dottrens smärta hade djupt gripit fadren. Margareta omfamnade vinhandlaren snyftande. — Min far, haf medlidande med Arnould, med Emmelina och med mig! — Du skall blifva Arnoulds maka, sade folktribunen, som försökte dölja sin rörelse med lugnet i sin röst. — Ack! hvilken glädje det skulle blifva för adeln att kunna säga, att en markis förfört folkrepresentanten Taillefers dotter! Detta får icke hända: represen