Korrespondens från Paris. II. Det år redan ett stort framsteg, att alla partier och tillochmed det mest stränga legitimistiska uppgifva sin egen ståndpunkt, utan hvilken de måste förlora all betydelse, och att de beståndigt åter måste åberopa folksuverånitetens vilja. — Detta förhållande år numera vordet så otvifvelaktigt, att det fransyska folket, åfven i de mest stormiga ögonblick, aldrig förgår sig, emedan det kånner, att det dock alltid sörblifver den högste domaren i sin egen sak. — Reaktionens mån och hela utlandet bedraga sig ofta i sitt omdöme öfver folkets sinnesståmning, emedan de förra blott hafva det officiciella Frankrike för ögonen, det sednare åter dömer endast efter pressen, som icke alltid år en fullt riktig måttstock, för hvad som föregår i landet. — I detta ögonblick till ex. år allt lugnt och stilla i hela Ar osar